Sinnessjukhuset - Del 7

Ni hittar de andra delarna Här.

_______________________________________________________

Den svarta röken svävar runt mig. Omsluter mig. Den sätter sina vassa klor i mig, de borrar sig ner i mitt skinn ända in till benen. Jag försöker skrika men det kommer bara ett svagt väsande.
Röken täcker mina ögon. Gör allting svart. Den drar mig åt alla håll tills jag går av på mitten. Allt mitt innerhåll flyter ut. Tankar, minnen, drömmar.
Jag dalar ned i det svarta mörkret. Som det sista lövet som faller från trädet. Det finns inget som tar emot mig. Jag faller och faller. För evigt.
Jag öppnar ögonen. Ser ett tak av grenar och gröna löv. Fåglarna kvittrar och sjunger. En till dröm. Jag blundar igen. Solens mjuka strålar letar sig försiktigt in igenom löven och gör insidan av min ögonlock röd. Jag kisar emot den men ser inget. Jag rullar över på mage. Borrar ned händerna i ett tunt lager av torra löv och under det fuktig jord.
Plötsligt minns jag. Friskintyget, samtalet, rymningen. Jag önskar på en gång att jag inte minns. Det är för mycket. Jag vet inte var jag ska göra.
Försiktigt sätter jag mig upp. Kryper fram en bit under granen. Har någon följt efter mig. Tittar någon på mig just nu. Jag tar en sten som ligger bredvid mig. Kastar den i en buske en bit bort. Det ända som händer är att en fågel flaxar upp ur busken och flyger iväg med snabba vingtag.
Jag andas ut. Jag är ensam. Jag kryper ut från granen och ser mig omkring. Jag har inte ätit ett ordentligt mål på över ett dygn. Maggen kurrar och jag är så hungrig så att jag nästan mår illa. Jag stoppar i mig några harsyror medan jag börjar gå på jakt efter mat. Efter ett tag hittar jag ett hav av blåbärsbuskar med så blå bär som färjar mina läppar och hände lila när jag äter dem.
Jag proppar i mig till jag bli mätt för stunden. Sedan dricker och tvättar jag av mig i en ren liten källa. Vattnet är kallt och får mig att tänka klart. Vad ska jag göra nu? Jag måste självklart prata med någon. Någon som kommer att lyssna och tro på mig. Polisen.
Jag börjar att gå i vad jag tror är motsatt håll från sinnessjukhuset. Jag har ingen aning om hur långt det är men jag vet att jag måste gå. Förr eller senare så kommer de att hitta mig och då känns det säkrare att ha en poliskår på sin sida.
När jag har gått ett tag kommer jag fram till vägen. Nu finns det bara två alternativ på vad som kommer att hända. Antingen så kommer ingen att hitta mig eller så kommer någon att hitta mig. Då är det bara att hoppas att det är någon normal människa och inte någon av de konstiga männen.
Jag går i skogskanten på anda sidan av diket som skiljer skogen och vägen åt. Men det kommer ingen bil. Vägen verkar inte vara särskilt trafikerad.
Framåt eftermiddag är jag äntligen framme i staden. Mina fötter värker och jag har börjat att bli hungrig igen. Men jag är glad över att få gå på vanliga gator igen. Tillbaka i civilisationen. 
Jag går in igenom dörrarna på polisstationen. Bakom disken står en medelålderskvinna men det blonda håret uppsatt i en stram hästsvans.
”Ursäkta”, säger jag och gå fram till disken. ”Jag skulle behöva prata med någon. Det är brådskande.”
”Jaha”, säger kvinnan och tittar förvånat på mina slitna kläder. ”Inom vilket område?”
”Område?”
”Ja, skulle du vilja anmäl någon. Ett försvinnande, inbrott eller något liknade. Tipsa om något.”
Jag tänker efter en stund. ”Man skulle väl kunna säga att jag skulle vilja anmäl slavarbetet och en massa andra sådana saker.”
”Okej”, säger kvinnan och ser ännu mer förvånad ut. ”Då får jag be dig fylla i det här pappret.” Hon tar fram ett papper och ger mig en penna.
Jag fyller snabbt i namn och adress även om jag vet att det är onödigt. De kommer ändå inte att kunna hitta mig där om de letar. Sedan fyller jag i det jag vill anmälda. Sedan lämnar jag tillbaka det till kvinnan. Hon läser snabbt igenom det.
”Olle”, ropar hon sedan. ”Det är en tjej som vill prata med dig här.”
En man med mörkbrunt hår och skäggstubb kommer ut igenom en dörr bakom disken. Han har en polisuniform på sig.
”Jaså. Orlando heter jag”, säger han till mig och vi tar i hand.
”Tror du att vi skulle kunna prata i enrum?” undrar jag.
”Självklart! Den här vägen.”
Han försöker att inte kolla lika konstigt på mina kläder som kvinnan gjorde, men jag kan se att han sneglar på mig medan vi går igenom korridoren på väg till rummet.
”Så”, säger han när vi satt oss i var sin fåtölj. ”Vad har du på hjärtat?”
”Jo, det är så här”, säger jag. ”Det finns ett sinnessjukhus en bit utanför stan. De tar dit folk som inte är sjuka och säger att de är sjuka. Sen tvingar de dem att jobba. Dom hjärntvättar folk, ni måste göra något!”
Orlando ser överraskat på mig. ”Tror du att du skulle kunna ta det en gång till från början? Långsamt den här gången.”
Så berättar jag. Jag berättar som det slitna huset, vägen dit, hur konstiga alla folk är där och om samtalet jag hörde. När jag är klar sen Orlando ännu mer tveksam ut.
”Och hur vet du allt detta?”
”För att jag har varit där! Jag rymde i går kväll.”
”Okej”, säger han långsamt. ”Jag måste bara gå och ringa några samtal. Men det finns lite fika i rummet intill och en dusch med extrakläder på toaletten längst in. Du ser ut att behöva ta en dusch.”
Han går iväg och jag tar mig lite att äta. Okej, jag formligen proppar i mig allt som står på den lilla fikavagnen. Jag njuter av varje god smak. Efter ett tag börjar jag undra var Orlando tog vägen. Jag går ut i korridoren åt det hållet som han försvann åt.
Jag hör han röst inifrån en dörr. Jag stannar utanför.
”Ja, jag tror att jag har flickan ni söker. Hon är smutsig, har slitna kläder och ser ganska tunn ut. Ja visst, jag håller henne kvar här så kan ni komma och hämta henne.”
Jag står som förstelnad. Han tror inte på mig! Han tor bara att jag är en sjuk tjej. Jag måste här ifrån. Jag är inte trygg heller. Finns det någon plats som jag kan andas ut på?
Jag går snabbt till toaletten. Låser i mig där. Högst upp, nästan vid taket finns ett litet fönster. Stort nog att klättra ut igenom.
Jag river i högen med lånekläder. Hittar en stor svart luvtröja. Med den så borde de nog inte känna igen mig direkt.
Jag öppnar fönstret och ställer mig på toalettstolen för att nå upp. När jag tittar ned så ser jag att det enda som kommer att dämpa mitt fall är en risig buske med taggar. Men jag tvingar mig själv att bita ihop. Hellre lite nya rivsår än att stanna kvar här i väntan på att åka tillbaka till sinnessjukhuset.
Jag hoppar ut igenom fönstret och börjar sedan gå så snabbt jag kan, utan att det ska se misstänkt ut, bort från polisstationen. Jag gå in emot centrum utan att egentligen veta vart jag ska ta vägen. Det har börjat mörkna och jag har varken pengar eller mobil. Det skulle bara kännas konstigt att gå hem till någon kompis så här och hem kan jag absolut inte gå. Det är ju det första stället de kommer att leta efter mig på nu när jag har gett ut min adress.
Men när det börjar mörkna allt mer önskar jag verkligen att jag kan gå hem. Det är inte speciellt trevligt att gå runt på tomma små gator på kvällen. Jag kommer fram till en vägkorsning med stoppljus. Det står en bil och väntar på grönt. Jag får syn på föraren samtidigt som han får syn på mig. Mannen med den tomma blicken stirrar på mig igenom bilrutan och jag känner paniken explodera som en bomb inom mig. De här här! De måste ha åkt gata upp och gata ned för att hitta mig och jag har gått dem till mötes.