No fear, adrenaline, life

Hola amigos!
Har varit ute och seglat med några ur zoomgänget idag. Blåste en hel det så man fick några härliga surfar. Körde även ett par race som kändes rätt bra. Börjar bli bättre och bättre på hårdvind nu tycker jag. ;) Använde även mitt nya segel vilket kanon.
Sjuk kul helt enkelt.
Resten av dagen har jag tillbringat med läxor. Ska ju till Stockholm och tävla nästa helg och då kan jag inte plugga då så måste ta igen det redan nu. Roligt. Men det blir det nästa helg i varje fall. :)

Har försök att klippa ihop en vlogg som jag spelade in igår men det kronglar lite. Om jag inte får klart den i morgon så får jag helt enkelt berätta vad som hände igår. Ni som följer mig på istagram vet redan.
Hakuna matata

Två från VM

Sinnessjukhuset Del 3

Här kommer tredje delen av "Sinnessjukhuset". Om ni missat del 1 och 2 finns de Här och Här.

____________________________________________________

Del 3.

En nyckel rasslar i låset och jag slår upp ögonen. En man kommer in, han har dimmig blick och vit rock. Det skulle kunna vara en av de som tog hit mig.
Jag ställer mig upp och mannen tar tag i min arm.
”Kom”, säger han. Hans röst låter död, tonlös och nästan mekanisk.
”Vart ska vi?” undrar jag när jag ställer mig upp och han börjar dra ut mig ur rummet.
”Jobba”, svara han. Jag förstår inte vad han menar men följer med ändå.
Det är fortfarande mörkt i korridorerna men jag skulle gissa att det är dag.
Vi går och går och går. Det verkar finnas tusen olika korridorer och rum. Efter bara några minuter har jag tappat bort mig fullständig men mannen värkar veta vad han ska.
Plötsligt stannar han. Vi står framför en fin dörr. Fast den är dammig och medtagen med åren så syns det att den en gång kan har varit dörren till huset finaste rum. Mannen tar fram sin nyckelknippa. Dörren glider sakta upp på knarrande gångjärn. Vi kliver inte och står plötsligt i en stor balsal. Över golvet ligger ett tunt lager dam, men man kan ändå se de rutiga golvplattorna som döljer sig under. Längs hela den bortre väggen finns stora fönster som sträcker sig nästan golv till tak. I ljuset från fönstren flyger en massa dammkorn som röts upp från golvet när vi kom in. Längs varje fönster hänger långa, vågiga gardiner som ser ut att vara gjorda av tjockt, mjuk sammets tyg.
Det är högt i tak. Mitt i rummet hänger en stor kristallkoran. De små diamanterna glittrar i solen. Jag undrar om de är riktiga men tvivlar på det. På det här ställer finns väl det ända av värde inne på Scotts kontor.
Manen som tog mig hit kommer plötsligt emot mig. I sina händer håller han en golvmopp och en hink. Jag förstår genast vad jag ska göra och blir trött av bara tanken. Han menar väl inte att jag ska tvätta hela det här golvet? Med den där utrustningen kommer det att ta timmar.
Men mannen ser inte ut att skämta. Han ger mig sakerna, ställer sig vid dörren och börjar att titta på mig. Jag tar moppen, doppar den i vattnet och börjar tveksamt att dra den fram och tillbaka över golvet. Man kan direkt se förbättringen. Nu kan man se att golvet har en beigerosa färg. Jag fortsätter, jobbar mig igenom hela rummet.
Det tar timmar och när jag äntligen är klar så är jag helt kladdig av svett. Men golvet är rent. Jag tar min kofta som jag lagt under ett av fönstren. Ljuset har övergått till ett orangegult sken. Det måste vara kväll nu.
Jag gå emot dörren där mannen fortfarande står. Han har inte rört sig en millimeter sedan jag börjat.
”Em, jag är klar nu”, säger jag.
Mannen säger inte ett ord. Han öppnar dörren och börjar att gå. Jag följer efter, rädd för att bli lämnad ensam.
När vi kommer tillbaka till mitt rum står det en bricka med mat på mitt nattduksbord. Jag slänger koftan i ett hörn och kastar mig över maten. Jag har inte ätit sedan jag kom hit och först nu känner jag hur hungrig jag är. Det är inte mycket mat. Ett par smörgåsar, en konstig dryck, soppa och något som liknar en grå morot. Jag börjar med smörgåsarna. De är torra och smakar konstig men jag bryr mig inte. Jag vill bara ha något att fylla min mage med. Sedan tar jag soppan. Den har kallnat men det gör inget, den smakar mycket bättre än brödet. Den morotsliknade saker är hår och knaprig. Den har en ganska stark smak och jag försöker skölja bort den men drycken. Det ångrar jag snabb. Drycken smakar värre än allt annat jag någonsin har smakat. Jag lyckas att svälja ned den och ställer sedan ifrån mig glaset.
Det börjar bli mörkt i rummet. Jag kurar ihop mig på den delen av sängen som ser renast ut. Jag försöker att tömma huvudet på tankar. De gör mig bara mer galen. Om jag nu verkligen är det. Jag känner tårarna komma och borrar in ansiktet i min kofta som jag använder som kudde. Efter tagens jobb och två tupplurar på golvet somnar jag helt utmattad, med koftan våt av tårar.

Låt mig berätta om gårdagen

Hade egentligen inte tänkt segla igår eftersom att jag hade ont i halsen och ville hålla mig frisk tills i helgen, men sen så skulle det vara skräklesegling (tävling) och det kändes som om jag skulle få ut mer av det om jag var med än om jag åkte med i en följebåt, så jag var med i vilket fall (och så ville jag ju tävla).

Dessutom fick jag mitt nya segel igår (JAY!) så då ville jag ju självklart pröva det.

Själva tävlingen gick bra. Gjorde en kanonstart för babord vid lämärket (då det var fördel där) medan alla andra starta för styrbord och mer åt lovart så jag fick ett litet försprång vilket jag höll hela vägen. 

Kändes som om jag hade bra fart, seglet var asbra och jag bevaka de andra. Nöjd! 

Dock så kom vi igång så sent så att det var helt mörkt när vi kom in. Andra varvet så såg man knappt bojarna. Det gjorde ju inte saken bättre att det var via små dunkar. Jag kan säga att det inte är lätt att segla när man inte ser vart man ska.

Men hakuna matata, det var kul ändå. ;)

Bilder från en poängsegling för några veckor sen. Då hade solen bara börjat gå ned, som ni kanske kan se på ljuset, när vi var klara

Novellsöndag 2

Hello! Här kommer andra delen av "Sinnessjukhuset". Om ni inte har läst första delen än kan ni göra det Här. Glöm inte att säga vad ni tycker om den i undersökningen till höger --> eller i kommentarsfältet.





_______________________________________________________
Sinnessjukhuset, del 2


Jag vaknar av att mina muskler värker av den konstiga ställningen jag somnat i. Först minns jag inte var jag är. Jag ställer mig mödosamt upp och ser mig omkring.
Jag är i ett litet rektangulärt rum. Väggarna är grå och fulla av smuts och mögelfläckar. I taket syns spår av en vattenskada. I hörnet längst in står en klen metallsäng med en tunn madrass och skrynkliga lakan. Bredvid sängen står ett tomt nattduksbord i trä och över det sitter ett fönster. Det är först när jag ser gallren på fönstret som jag minns gårdagen. Bilturen, männen med tomma blicka och vita rockar, korridoren, sinnessjukhuset.
Jag ryggar undan ifrån minnena. Trycker dem längst in i ett hörn av min hjärna.
Inte tänka på det, inte drabbas av panik. Om man drabbas av panik blir man helt konstig och kan få panikattacker. Om man hamnar i en svår knipa ska man hålla sig lugn och försöka tänka klart. Det har min psykolog lärt mig. Fast jag bruka kalla henne för min personliga rådgivare i stället. Psykolog låter som någon konstig doktor som ska bota en för att man är knäpp. Det passar ju stället jag är på nu.
Jag går fram till fönstret och kollar ut. Utanför finns ett högt staket med taggtråd. Bakom det finns bara en ändlös hed med lång uttorkat gräs som långsamt svajar i vinden. Himlen är grå och det ser ut som om hela världen är gjord i svartvitt. Det är bara min rosa tröja som i huvud taget har någon ljus färg.
Jag börjar precis undra om jag kommer att få sitta inlåst här hela dan när jag hör det rasslande ljudet av nycklar utanför dörren. Jag vänder mig om samtidigt som dörren öppnas.
En kvinna i likadan rock som de två männen hade och en stram bulle i håret sår i dörren. Till min lättnad är hennes blick helt normal.
”Hej”, säger jag och går emot henne. ”Du förstår, du hör väl det här ofta, men det har nog blivit något fel. Jag ska inte vara här. Jag är helt frisk. Jag kanske skulle kunna får prata med den personen som typ bestämmer här?”
”Självklart!” säger kvinnan och ler. ”Han har bett om att få prata med dig så jag kom hit för att hämta dig.”
Jag drar en suck av lättnad. De har nog fått reda på att det har blivit fel och ska köra hem mig igen.
Vi börjar gå igenom den mörka korridoren. Ljudet från kvinnans klackar studsar emot väggarna och det ekar i hela gången. Trots att det är dag så är det läskigt mörkt. De kala ljusrören i taken är släckta och jag undrar om de ens fungerar. Det ända ljuset kommer ifrån ett fönster längst bort i korridoren och dörren vi är på väg emot.
Vi går den för den knarrande trappan som ser ut att kunna rasa när som helst. Sedan går vi in under den och kommer till en dörr. Den ser inte ut att passa in där för trät är ljust och ser nytt ut. Handtaget är skinnade rent och på dörren sitter en skylt med texten: Mr. Scott, Huvudansvarig. Under skylten sitter en lapp fasttejpad där det stå: Endast behöriga, iakttag fullfölj. Vad då, ”iakttag fullfölj”?
Kvinnan knackar på dörren och en röst svara inifrån.
”Vem där?” 
”Miss Lockword” svara kvinnan. ”Jag har med mig flickan du sökte.”
”Ja, välkommen in.”
Kvinnan öppnar dörren. Innanför finns ett fräscht litet kontor med bokhyllor längs bortre väggen, ett skrivbord i mitten och längs väggarna finns bänkar med papper och en krukväxt. Det är så ljust emot resten av huset så att jag får ont i huvudet och måste blinka kraftigt för att inte få ont i ögonen.
”Kom”, säger manen och ler milt. ”Vi sätter oss här inne.” och gör en chest emot en dörr med ett litet fönster bredvid. 
Rummet är litet som en garderob och det ända som fyller det är ett bord med en stol på varje sida. Jag sätter mig på den ena.
Mannen, som jag gissar heter Mr. Scott, sätter sig på andra sidan. Han ser inte ut att vara särskilt gammal. Kanske trettio. Han har kort svart hår och vältrimmade polisonger.
”Då så”, säger han.
”Ja”, säger jag. ”Mr. Scott ...”
”Kalla mig Scott”, avbryter han. ”Det är mitt namn.”
”Okej”, säger jag men tänker att jag nog inte kommer att få någon användning av det ändå när jag åker härifrån. Sedan fortsätter jag på det jag tänkte säga ”Det måste ju så klart ha blivit ett missförstånd. Men det vet du väl redan. Så om jag bara skulle kunna låna telefonen och ringa mina föräldrar så är det okej sen.” Jag ler för att intyga att det inte är någon som helst fara över att jag har blivit inlåst på ett psyskhus trots att jag är helt frisk och tvingats spendera natten i ett mögligt rum utan att någon har förklarat vad som händer. 
Fast så klar gör det något. Men det spelar ingen roll. Jag vill bara härifrån så fort som möjligt.
”Nu förstår jag inte vad du menar”, säger mannen och ler förvånat.
”Det ...” börjar jag, men sedan ser jag att mannen inte menar det på det sättet.
”Du ska vara här gumma”, säger mannen och fortsätter att le fånigt. ”Jag tror nog att du kan ha missförstått lite. Em, jag vet inte hur jag ska säga det här men ...” han fortsätter att le. ”Du ska vara här. Du ska få flytta hit!”
Jag stirrar på honom. ”Men, men ... det måste vara ett misstag! Jag ...”, stammar jag.
”Jag vet att det kan vara svårt att förstå”, säger Mr. Scott.
Jag försöker samla mig. ”Jag kanske skulle kunna få prata med mina föräldrar.” De kanske skulle kunna förklara att jag inte ska vara här.
”Det har jag redan gjort”, säger Mr. Skott. Han ler fortfarande och det gör mig väldigt irriterad. ”De bad mig lämna ett meddelande till dig.” 
Han går ut på sitt kontor och hämtar någonting. Sedan kommer han tillbaka och lägger saken på borde. Det är en inspelingsapparat. Han klickar på playknappen och lutar sig tillbaka i stolen.
Bandet börjar snurra och ett knastrande ljud innan hörs innan pappa börjar att prata. ”Hej, gumman.” En kort tystnad. ”Vi har beslutat att det här är bäst för dig. Nu får du den hjälp du behöver. Vi är ledsna att du fick reda på det, det här sättet ...” Pappas röst bryts. ”Vi älskar dig!” viskar mamma. Sedan stoppar bandet.
Jag sitter tyst och stirrar på bandspelaren.
”Gumman, du är psykiskt sjuk.” Jag uppfattar knappt Mr. Scotts röst. Mamma och pappa. Det visste om det här. ”Miss Lockword visar dig till ditt rum.”
Jag reser mig och börjar gå som i en dimma. Vi kommer ut i den mörka hallen. När vi passerar den stora dörren undrar jag om jag någonsin kommer att få gå ut igenom den igen.
Vi kommer fram till rummet där jag tillbringat natten. Det är tydligen mitt rum nu. Mitt rum. Jag tänker på det jag har där hemma. Men färglada väggar, den fluffiga lilla mattan mitt på golvet, alla mina gosedjur som jag inte kunnat med att slänga. Allt det där är borta, jag kommer aldrig att få se det igen.
Miss Lockword ger mig ett leende och föser i mig i rummet. Dörren stängs med en smäll bakom mig. Jag lägger på sängen, struntar i om den är mögligt. Jag borde inte vara trött men ändå somnar jag nästa direkt.

Photoshoot

Vart hemma hos Helena idag och fotat lite. Det var ett tag sen jag var ute på en fotorunda men nu har jag fått in lite nya bilder i varje fall.

Resten av eftermiddan och kvällen har tillbringats med läxor. Fun.

Här kommer att par av de bästa. Mer kanske kommer efter hand. 

Efter snip, snap och snut så är jag helt slut

Hello!
Idag har spenderat dagen i innebandy hallen då vår tränare fixat ihop ett träningssammandrag. Riktigt kul grej och speciellt eftersom att det gick så bra.
Första matchen (snip) var mot Pixbo och den van vi med 2-0. De körde med rätt högt tempo men det gjorde bara att vi också körde med det. Och vi gjorde det bra. ;)
I andra matchen (snap) mötte vi floba. De var lite sämre än pixbo så vi van med 4-1.
När vi kom till sista matchen (snut) så var vi alla rätt trötta så vi spelade lite sämre. Vi förlora med 1-2 och det var derby så det var lite synd. Men vi kämpade i varje fall på slutet och fick nästan in ett till mål. Det var så nära hela tiden!! Dessutom hade vi boxplay men vi spelade ändå sjukt bra.

Är i varje fall väldigt nöjd med dagen och jag tycker att jag spelade bra. Känns skönt att ha kommit igång lite nu innan seriestart.
Nu är jag dock väldigt trött (helt slut) och ska ta och kolla på nån disenyfilm och käka lite godis.
Hoppas att ni förstod rubriken ;)

Ett styck plomp och ett styck plompis

Fotografisk Bild

Hello!

Haft foto idag. Måste erkänna att det inte är lika kul som jag hoppats. Själva ämnet och det vi gör är kul, men lärare är väldigt seg och det gör allt så mycket tråkigare. Vi går igenom allt VÄLDIGT grundlig till och med för de som inte gör nått.

Sen så är det väldigt olika nivå på alla oss i klassen och det gör ju mycket. Idag började vi med photoshop men gick bara igenom sånt jag redan kan. Men vi får hoppas att vi snart börjar avancera lite. ;)

Har ju i varje fall börjat lära mig om bändare, slutare och ISO vilket var något som jag ville får ut av kursen så det känns ju bra.

Här är några bilder jag tog på lektionen när vi bara fick gå ut och fota lite.

Detaljer på dagens. Tog min jeansväst över min svea t-shirt för att få nån ny kombo. 

Novellsöndag

Hello!
För ett tag sen hittade jag en gammal novell som jag skrev till nån svenskauppgift i åttan. När jag läste igenom den så insåg jag att den var rätt bra så nu tänker jag att publicera en del av den här i bloggen varje veckan.
Tänkte kalla detta för "novellsöndag" och som ni hör på namnet så kommer varje ny del komma ut på en söndag. Söndagseftermiddagar kan vara sånna där tidpunkter då man inte riktigt har något att göra så då kan jag ju alltid försöka bidra med något i varje fall. ;)

Här kommer "prologen" eller något sånt. Säg gärna om ni tycker att den vekar bra för det är ju ingen ide att jag håller på och lägger ut den om ingen ändå läser!
Enjoy!

________________________________________________________

Sinnessjukhuset

  Bilen susar fram få vägen. Utanför fönstret susar skogen förbi så snabb att det bara ser ut som en massa ihopdragna färger.

”Vart ska vi?” frågar jag föraren. Han rör inte en min, bara tittar rakt fram och kör. Ögonen är vidgade och han ser nästan ut som en zombie i ansiktet. ”Hallå?” säger jag igen. Inget svar.

   Jag ser mig omkring i bilen men finner inget som kan svara på mina frågor. Vem är det här den här mannen? Varför kom han och hämtade mig i skolan bara sådär? Varför tittade fröken så konstigt på mig när han pratade med henne? Och vart ska vi?

   Pulsen börjar slå. Tänk om den här personen håller på att kidnappa mig? Nej, fröken skulle aldrig släppa iväg en elev med en okänd man utan att kolla id och så. Eller?

   Paniken kommer krypande. Jag kan inte hoppa ur bilen nu. Inte i den här farten. Och att övermannan mannen som kör skulle vara för farligt. Föresten så ser han ju redan ut att vara helt väck så hur skulle man kunna slå honom medvetslös.

  Plötsligt svänger bilen så att däcken tjuter och vi börjar att köra på en väg in i den täta skogen. Snart glesnar den och vi kommer ut på ett öppet fällt. Mitt uppe på en kulle står ett stort hus som liknar en gammal skola. Färgen är blekt och avflagad och fönstren är stora och mörka. Runt omkring huset gå ett högt stängsel med taggtråd längst upp. Vad är det här för ställe?

   Grindarna öppnas automatiskt när bilen kommer nära dem. Vi kör in på den grusade uppfarten och stannar. Ut igenom de stora portarna kommer två män iförda vita rockar. Deras blickar ser exakt lika borta ut som mannen som sitter i framsätet.

   De två männen i vita rockar öppnar bildörren och knäpper loss mitt bälte. När jag tveksamt kliver ur bilen tar de tag i mig i var sin arm och börjar leda mig upp för trappan. Deras grepp är onödigt hårda.

   ”Em ursäkta”, säger jag till en av dem. ”Men skulle du kunna förklara för mig vad som händer?” Han svara inte utan fortsätter bara att gå.

   Dörrarna slår igen bakom oss. Vi går upp en våning och börjar sedan gå igenom en lång korridor. Hela stället är slitet och förfallet. Dörrar sitter med jämna mellanrum längs hela korridoren. Glasfönster med så galler-liknade stänger innanför finns i dörrarna. Konstigt det liknar faktiskt lite ett sjukhus ... 

   De vita rockarna, gallren. Då förstår jag detta är ett sjukhus, ett sinnessjukhus! Men vad gör jag här? Jag är ju fullt frisk i både sinnen och kropp.

   Jag stannar upp. ”Det måste ha blivit något fel eller så”, säger jag. ”Jag är inte eh, sjuk eller så. Alltså ...”

Men männen bara fortsätter gå och drar med sig mig.

   ”Hallå!”, säger jag och känner paniken komma. ”Det här är fel, jag ska inte vara här!” Jag börjar streta emot. Männens grepp hårdnar. ”Sluta, det är fel” Nu skriker jag. ”Ni har tagit fel person. Släpp mig.” Jag sliter och vrider mig för att komma loss. ”Släpp mig! Det är fel! ni måste tro mig!” Men männen rör inte en mig.

   Jag fortsätter att skrika och rycka. ”Snälla släpp!” Gråten kommer. Jag har panik. Jag måste loss. 

   Jag skriker helt rent och skärt så att det gör ont i halsen, men jag förstår att det inte tjänar något till. De är väl vana vid att folket här gör så här. Säger emot. Jag skulle aldrig kunna övertyga dem.

   Plötsligt stannar vi. En av männen tar upp en nyckel och låser upp dörren vi står framför. Sedan kastar de in mig. Jag vänder mig om men de hinner stänga dörren. Jag hör nycken vridas om. Panikslaget slår jag med händerna mot dörren som om jag tror att den skulle öppnas. Men självklart gör den inte det. Jag skriker, allt jag kan. Men ingen hör. Ingen kommer hjälp mig. Jag är fast här. Misstagen insatt på ett sinnessjukhus.

   Jag sjunker ned på golvet och börjar gråta hysteriskt. Tårarna rinner och jag hulkar mig, om och om igen. Paniker finns överallt. Alla tankar klistras ihop. Jag kan inte tänkta, kan bara gråta.

Tillslut somnar jag på golvet framför dörren.

KM

Hola amigos!

Tittar in lite för att det inte ska vara helt tomt här.

Har seglat KM idag. Det blåste en del vilket var kul. Det har inte blåst så mycket på de senaste träningarna så det känns ju extra bra att det var just idag det var vind. 

Kom väl en bit efter de jag brukar vara strax bakom, men jag fick lite konkurrens nereifrån så det var kul ändå. (haha, anledningen till att jag känner detta är att jag kämpade mig från dem på slutet vilket jag är nöjd med)

Slutade hur som helst som 3:a, inte helt oväntat kanske eftersom att jag alltid kommer det, haha. Men jag är som sagt nöjd. ;)

I morgon ska jag iväg på match. Fattar ärligt talat inte har jag ska orka. Är helt slut efter idag.

Nu ska jag fixa fram lite godis och kolla på Merlin.

See u 

Uppdatera?

Hello!
Uppdatering här är ju som den är. Men har seriöst inge inspiration att blogga om just nu. Jag gör allvarligt talat inte så mycket mer är att hänga i skolan och sen åka iväg och träna. Inte så mycket intressant att skriva om eller tid över att verkligen skriva. Så.. jag antar att det kommer vara lite dött här ett tag tills det händer nått intressant eller jag får blogglusten tillbaka.
May the force be with you

Segling

Hello!

Har inte kunna uppdatera nått eftersom att jag tränat varje kväll. Idag är träningen dock inställd och det känns rätt skönt att få en kväll ledigt.

I söndags var vi ute och seglade med några bekanta. Det känns ju att det inte är sommar längre, men man längtar ju tillbaka när man är på kusten...