Sinnessjukhuset - Del 6

Kom på att jag glömde lägga ut en del förra veckan, när jag lämnade er med en cliffhanger och allt. Men för att kompensera ut det hela så får ni en extra lång bit den här veckan. Det är ju ändå halloweenhelg och allt. ;)

Ni hittar de andra delarna Här.

_______________________________________________________

Hon gå ut igenom dörren. Jag väntar på ljudet av nycklarna men det kommer inte. Jag ställer soppskålen på brickan och går till dörren. Jag fortsätter att lyssna. Det ända som hörs är snabba klackar som försvinner bort igenom korridoren. Mitt hjärta slår så snabbt så att jag nästan tror att det ska hoppa ur bröstet. Jag sträcker fram handen emot dörrhandtaget. Kommer dörren att vara upplåst?

Jag trycker ned handtaget. Dörren glider lätt och ljudlöst upp. Den är inte låst! Jag är fri! Eller inte riktigt fri, men jag kan i varje fall gå iväg vart jag vill.
Jag bedömer snabbt situationen. Vart Miss Lockword än skulle så verkade hon ha bråttom. Hon lär inte märka om jag följer efter henne, och dessutom så är det min ända chans att få svar på alla min frågor.
Jag smyger försiktigt efter henne. Under min vecka har jag lärt mig att hitta ganska bra. Det finns inga gömställen men oftast så är det ingen i korridorerna som man behöver gömma sig för. Jag hoppas att Miss Lockword inte ska kolla bakåt för då kommer hon se mig direkt. Men som tur är skyndar hon framåt utan att se sig om, och hon går till ett ställe som jag känner till Mr. Scotts kontor.
Jag står på våningen över och hör henne knacka på hans ljusa trädörr.
”Vem där?”, hörs Mr. Scott röst, precis som första gången jag kom hit.
”Det är Miss Lockword”, säger Miss Lockword. ”Det är viktigt.”
Jag hör dörren öppnas.
”Jaså?” säger Mr. Scotts röst. ”Kom in då.”
Jag smyger ned för trappan. Efter alla dagar vi har jobbat med att tvätta, dammsuga och polerat den så vet jag hur jag ska gå för att trappan inte ska knarra eller låta på något annat sätt. Jag sätter mig vid kanten av trappan, redo att fly om det skulle bli nödvändigt. Det är så tyst att jag kan hör deras röster igenom dörren.
”Jag har nyss inne hos henne”, säger Miss Lockword.
”Ja?”, säger Mr. Scott.
”Hon ställde en massa frågor. Uppförde sig inte som hon borde”, säger Miss Lockword. ”Jag var helt säker på att det gick och rätt håll. Hon var ju till och med helt borta ett tag, men nu vet jag inte.”
”När var det här?”, undra Mr. Scott.
”Alldeles nyss.”
”Chefen sa att hon kunde vara svår. Jag tyckte inte så i början ... men det är väl bäst att vara på den säkra sidan. Jag ringer och kollar med honom vad vi ska göra. Snälla, ta lite te så länge.”
Jag hör dem röra sig där inne. Någon lyfter en telefonlur. Chefen? Finns det ännu en person? Detta har inte alls hjälpt mig att få svar. Tvärt om så har jag bara fått mera frågor.
”Hallå? Ja, hej. Det är Mr. Scott”, säger Mr. Scotts röst. ”Det gäller henne. Ja, vi trodde att det skulle vara lätt men hon har inte alls gått att hjärntvätta som de andra.”
Hjärntvätta! Plötsligt förstår jag. Man är inte sjuk när man kommer till det här stället. Man blir sjuk av det här stället. De inbillar en att man är sjuk och tillslut börjar man tro på det själv. Det hände för de andra. Det hände nästa för mig. Men varför? Jag fortsätter att lyssna.
”Men är du säker på att vi måste? Hennes föräldrar?” Någon säger nått i andra änden. ”Så de går fortfarande inte med på att samarbeta. Ja du har rätt, då får de skylla sig själva. Vill de inte vara med på våra planer skulle de inte gått med från början. Nu får det sina konsekvenser. Vi ska göra vad som krävs med flickan sedan lovar jag att alla här ska fixa upp kåken åt er.”
Jag behöver inte lyssna mer. Jag har redan förstått vad jag behöver förstå. Mamma och pappa har jobbat mycket på senaste tiden men jag har inte fått veta med vad. Just den här helgen skulle de vara borta. Tydligen så har företaget de jobbar för inte gjort helt rena saker och mamma och pappa måste ha velat dra sig ur. Men de fick inte. De blev tvingade att tala in det där meddelandet till mig. De tog mig som hot. Jag måste härifrån innan de gör något ännu värre än det de redan har gjort.
Mr. Scott håller på att avsluta samtalet. Snabb reset jag mig och springer tyst emot det stora dörren. Ber en bön att den ska vara upplåst. Det är den. Jag knuffar upp den en lite bit och sedan slinker jag igenom. Jag försöker stänga den så tyst jag kan men den ger ändå ifrån sig en liten smäll som ekar igenom hela hallen. Nu är det bråttom. Någon måste ha hört smällen eller upptäckt att jag inte är i mitt rum. Stängde jag dörren när jag smet? Jag minns inte.
Jag springer ned till grinden men stannar tvärt. Den är låst. Så klart. Och jag har ingen aning om  hur man öppnar den. Hjälplöst står jag där och försöker komma på något jag kan göra. Jag kan inte klättra över grinden. Den är alldeles för hög och om jag ens skulle klara att komma upp så skulle taggtråden hindra mig att göra resten.
Plötsligt minns jag vad flickan sa till mig. Det finns en väg, ett hål igenom staketet, det finns en väg ut. Hålet! Jag börjar att söka längs staketet. För varje meter försvinner hoppet mer och mer. Jag hittar inget hål. Flickan kanske bara svamlade. Men då ser jag det. Jag har nästan gått ett helt varv runt huset. Hålet är litet, längs nere vi marken. Men det går att ta sig igenom. Jag kravlar och kryper. De vassa ståltrådarna skär i min hud och i mina kläder. När jag är igenom reser jag mig och börjar springa. Jag springer allt vad jag kan. Det döda gräset piskar mig emot benen men det bryr jag mig inte om. Jag vill vara bort från huset. Bort från hjärntvätten.
Jag hör röster bakom mig, ökar farten lite till. Kommer jag till skogen klarar jag mig för stunden. Men den är så långt borta. Jag kan bara skymta trädtopparna i horisonten. Jag tänker på flickan. Flickan som kanske fick offra sitt liv för den här hemligheten. Varför sa hon det just till mig? Var det för att hon visste att hon aldrig skulle ha klarat det. Hon kunde inte springa tillräckligt snabbt, hon hade inte orkat. Jag känner att mina ben börjar värka, mina lungor svider. Men jag vågar inte stanna. Jag måste fortsätta.
Skogen kommer närmare. Börjar torna upp sig framför mig. De stora döda träden sträcker sina kala grenar upp emot himlen som otäcka armar. Men skogen ger mig skydd. Den är stor. De kommer inte att hitta mig där.
Jag fortsätter att springa ända tills skogen är tät omkring mig. Ju längre in jag kommer desto grönare blir den. Det är som om sinnessjukhuset har en ond aura runt sig som får allt att dö. Jag saktar ned lite på takten men vågar inte stanna helt. Vad ska hända nu? Vad ska jag göra? Jag har ju egentligen aldrig haft en plan om vad jag ska göra. Det ända jag visste var att jag ville ifrån huset.
Jag sätter mig under en stor gran. Det är mörkt och ensligt runt mig. Jag hör konstiga ljud från skogen. En ugglas hoande. Jag vill bara somna ifrån den här mardrömmen. Och det gör jag. Men vaknar upp i en annan.