Sinnessjukhuset - Del 5

Del 1-4 finns Häär.

_______________________________________________________

Vi jobbar hela dan och flickan kommer inte tillbaka. Jag faller in i en lugn rytm. Gnuggar, ta nytt medel, gnugga, flytta till ett nytt ställe och gnugga igen. Tillslut är hela golvet klart. Det glänser och man skulle kunna spegla sig i det.
Jag vet inte hur länge vi har jobbat men tydligen inte tillräckligt länge för männen, som nu har kommit tillbaka, delar upp oss och tar oss till små tomma rum. Där får vi upprepa exakt samma saker som i balsalen.
När vi äntligen har jobbat klart för dagen så är jag trött och oerhört hungrig. Alla de andra försvinner i små grupper ledda av var sina vitklädda män. Kvar står jag, ensam med en man. Varför måste jag vara ensam? Är jag mer speciell än de andra? Eller ska den här mannen ta med mig till samma ställe som flickan fick komma till? Jag ryser. Mannen börjar gå och jag följer efter. Varför gör jag det? Varför springer jag inte. Men att följa efter känna som det ända rätta att gör.
Till min lättnad så svänger mannen in i min korridor och gå till dörren som leder in i mitt rum. Jag går in och väntar mig att det ska stå en bricka på mitt nattduksbord precis som igår. Men det är tomt. Bordet visar bra en kal yta av gammalt trä.
Dörren smäller igen bakom mig. Jag svänger om och kastar mig emot den. Men den är låst.
”Hallå!”, ropar jag och bankar på dörren. ”Vänta!” Jag ser mannen gå iväg igenom fönstret. Jag tar tag i gallret och skakar det så att det rasslar. ”Kom tillbaka! Det finns ingen mat. Det finns ingen man! Jag kommer att svälta ihjäl.” Men mannen försvinner bara oberört ur mitt synfält.
Paniken kommer virvlande inom mig. Varför åt jag upp all maten igår? Varför sparade jag den inte? Jag vet ju inte när jag kommer få mat igen. De andra människorna så väldigt smala och tunna ut. Hade jag inte sett revbenen på en av dem?
Plötsligt försvinner all min kraft. Händerna som skakat gallret blir slappa. Jag sjunker ihop i ett hön och gråter. Jag lägger allt min sista kraft på det. Sanningen är så självklar nu.
Jag kommer att dö här!

Jag gråter en lång stund. Tillslut så sitter jag bra och skakar. Då hör jag en nycker i låset och dörren öppnas. In kommer Miss Lockword med en matbricka i händerna. Hon ser på mig medan hon ställer ned brickan på mitt nattduksbord.
”Jaså där sitter du”, säger hon till mig. ”Jag är ledsen att det tog lite tid med maten med det är så många som ska få.” Hon ser på mig och värkar ignorera mina röda ögon. ”Ska du inte äta medan soppan är varm?”
Jag reser mig sakta upp, går till sängen och sätter mig försiktigt. Idag så sköljer jag ned den äckliga drycken tillsammans med smörgåsarna. Jag knaprar snabbt i mig morotssaken som jag gissar är en pepparrot och äter sedan upp soppan. Den är varm och smakar ännu bättre än igår. Hela tiden sneglar jag på Miss Lockword som står borta vid dörren. Bäst att vara på sin vakt.
När jag slickat upp varenda lite droppe av soppan ställer jag den tomma skålen på brickan. Miss Lockword kommer fram och hämtar den.
”Sov nu”, säger hon. ”Det kommer bli en lika lång dag i morgon.” Sedan går hon och lämnar mig ensam kvar i rummet.