Sinnessjukhuset Del 4

Har du missa del 1, 2 och 3 finns de att läsa Häär.

_______________________________________________________

Nästa morgon väcks jag av att mannen återigen kommer in i mitt rum. Idag följer jag med utan av säga något. Jag förstår att vi ska tillbaka till balsalen, undrar vad vi ska göra idag.
När vi kommer fram står dörren lite på glänt, men jag är helt säker på att jag stängde den igår. Jag går in och stannar efter bara några steg. Rummet ser ut precis som när vi lämnade det, men på golvet sitter en massa personer utspridda här och där och gnuggar golvet med en trasa.
Deras kläder är slitna och de ser otäckt grå ut. Under hela tiden jag har varit här så har jag nästan inte ägnat en tanke på att det fanns andra här. Andra som var psykisktsjuka. Andra som jag.
Det kommer fram en annan man till mig. Han ser nästan lika dan ut som den förra. Han ger mig en trasa och en burk med en vätska i. Jag ser på den. Det är poleringsmedel. Vi ska polera hela golvet.
Jag stirrar på honom och undrar om han menar allvar. Han stirrar tillbaka på mig med in tomma blick. Då går jag ut och sätter mig på en tom fläck på golvet som inte ser ut att vara polerad än. Jag tänker på hur lång tid det tog för mig att skura hela golvet. Men då var jag ensam, nu är vi fler.
Under tiden jag polerar ser jag mig försiktigt omkring. Personernas åldrar varierar. Jag ser ingen som är lika ung som mig men inte häller någon som är speciellt gammal. Det konstigaste är att de flestas ögon ser precis ut som de konstiga männens gör. Varför då? Får man det om man är här för länge? Kan man vara här för länge?
Plötsligt vänder sig en flicka om och tittar emot mig. Hon är smutsig och har kortklippt rufsigt hår, men hennes ögon ser inte riktigt lika konstiga ut som de andras.
”Det finns en väg”, säger hon. Jag stirrar på henne. Vad menar hon? ”Ett hål ut igenom staketet.”
”Va?” säger jag. Jag förstår fortfarande inte.
”Der finns en väg ut”, säger hon igen.
”Var?” undrar jag men blir avbruten.
”Vad menas med det här?” Jag tittar upp och ser Scott stå ovanför oss. ”Man ska jobba och absolut inte prata.”
”Men Scott ...” börjar jag.
”Mr! Det ska vara Mr. Scott”, skriker den nu kallade så Mr. Scott. ”Får jag höra?”
”Mr. Scott”, säger jag. Sedan tvekar jag. Han stirrar på mig. ”Vi pratade faktiskt inte. Eller jo, men det var hon ... det var hon som pratade med mig.” Jag vågar inte se på flickan men jag känner hennes blick. Jag känner mig elak. Men jag sa ju bara sanningen.
”På så vis”, säger Mr. Scott och vinkar åt sig två nya män som står vid dörren. ”Ta med er henne”, säger han till dem. ”Hon har nog inte riktigt förstått vad iakttag fullfölj betyder.”
Männen tar tag i flickan och drar upp henne från golvet. Hon sprattlar och börjar att skrika när de dra henne ut ur rummet.
”Nej!”, skriker hon och det skär i öronen. ”Nej!”
Dörren smäller igen bakom den och skriken försvinner bort.
”Fortsätt jobba”, säger mannen som står kvar vid dörren och jag gör som han säger. Jag vågar inte säga emot. Vill inte att det ska hända samma sak med mig som med den där flickan. Vad som nu hände henne.