Fotografen inom mig gråter...

Gick ut ikväll för att fota lite i det fina kvällsljuset. Hann fota lite hästar i motljus och sen rigga upp kamera och ta några kort på mig själv (som jag senare såg inte ens blev bra) innan kameran dog. Så det var bara att gå hem och hämta ett nytt batteri. Även det var dåligt laddat men jag hoppades att det ändå skulle räcka en stund.

Så jag vandrade tillbaka, hitta en jättefin plats, riggade åter igen upp kameran, fixade alla inställningar, ställde mig framför kameran och tog en bild. Sen slutade självutlösaren att funka. Trodde jag. Först. Sen fatta jag.

Bad till Gud att det inte skulle vara sant, men när jag kom fram till kameran så hade den dött. Igen. Försökte att återliva den men inget funka. Blev så arg att jag bara ville hoppa upp och ned, skrika och slita mitt hår. Men det slutade med att jag bara satte mig ned på stället för att lugna ned mig.

Efter ett tag gick jag vidare och kollade efter fina platser/motiv. Utan någon kamera att dokumentera med.

När jag nästan var ute ur skogen fick jag syn på ett rådjur, bara några meter ifrån mig. Det var helt kamouflerat är det stod men samtidigt helt synligt. Vi stirrade på varandra i några minuter och jag har aldrig sett ett djur stå så still! Började nästan undra om det verkligen var levande. 

Lyckades att få upp kameran, byta objektiv, ställa in allt rätt och få igång den(!) Bad till Gud igen men den orkade inte ta nått kort...! Har önskat mig ett sånt tillfälle hur länge som helst och så funkar inte kameran! :( (Den där smilisen räcker inte ens för att beskriva min besvikelse)

Rådjuret började slicka sin päls och sen tittade det på mig igen. Jag ska "hej Banbi" och då började det och dens kompis (som jag inte ens hade märkt för den den började röra på sig) gå iväg. Jag gjorde det samma. 

Till råga på allt var det en superfin, orange solnedgång. Och jag hade ingen fungerande kamera.

Det värsta är att det är mitt fel, eftersom att jag (tydligen) hade glömt att ladda batteriet.

Jag blir bara så... ledsen?