Sinnessjukhuset Del 4

Har du missa del 1, 2 och 3 finns de att läsa Häär.

_______________________________________________________

Nästa morgon väcks jag av att mannen återigen kommer in i mitt rum. Idag följer jag med utan av säga något. Jag förstår att vi ska tillbaka till balsalen, undrar vad vi ska göra idag.
När vi kommer fram står dörren lite på glänt, men jag är helt säker på att jag stängde den igår. Jag går in och stannar efter bara några steg. Rummet ser ut precis som när vi lämnade det, men på golvet sitter en massa personer utspridda här och där och gnuggar golvet med en trasa.
Deras kläder är slitna och de ser otäckt grå ut. Under hela tiden jag har varit här så har jag nästan inte ägnat en tanke på att det fanns andra här. Andra som var psykisktsjuka. Andra som jag.
Det kommer fram en annan man till mig. Han ser nästan lika dan ut som den förra. Han ger mig en trasa och en burk med en vätska i. Jag ser på den. Det är poleringsmedel. Vi ska polera hela golvet.
Jag stirrar på honom och undrar om han menar allvar. Han stirrar tillbaka på mig med in tomma blick. Då går jag ut och sätter mig på en tom fläck på golvet som inte ser ut att vara polerad än. Jag tänker på hur lång tid det tog för mig att skura hela golvet. Men då var jag ensam, nu är vi fler.
Under tiden jag polerar ser jag mig försiktigt omkring. Personernas åldrar varierar. Jag ser ingen som är lika ung som mig men inte häller någon som är speciellt gammal. Det konstigaste är att de flestas ögon ser precis ut som de konstiga männens gör. Varför då? Får man det om man är här för länge? Kan man vara här för länge?
Plötsligt vänder sig en flicka om och tittar emot mig. Hon är smutsig och har kortklippt rufsigt hår, men hennes ögon ser inte riktigt lika konstiga ut som de andras.
”Det finns en väg”, säger hon. Jag stirrar på henne. Vad menar hon? ”Ett hål ut igenom staketet.”
”Va?” säger jag. Jag förstår fortfarande inte.
”Der finns en väg ut”, säger hon igen.
”Var?” undrar jag men blir avbruten.
”Vad menas med det här?” Jag tittar upp och ser Scott stå ovanför oss. ”Man ska jobba och absolut inte prata.”
”Men Scott ...” börjar jag.
”Mr! Det ska vara Mr. Scott”, skriker den nu kallade så Mr. Scott. ”Får jag höra?”
”Mr. Scott”, säger jag. Sedan tvekar jag. Han stirrar på mig. ”Vi pratade faktiskt inte. Eller jo, men det var hon ... det var hon som pratade med mig.” Jag vågar inte se på flickan men jag känner hennes blick. Jag känner mig elak. Men jag sa ju bara sanningen.
”På så vis”, säger Mr. Scott och vinkar åt sig två nya män som står vid dörren. ”Ta med er henne”, säger han till dem. ”Hon har nog inte riktigt förstått vad iakttag fullfölj betyder.”
Männen tar tag i flickan och drar upp henne från golvet. Hon sprattlar och börjar att skrika när de dra henne ut ur rummet.
”Nej!”, skriker hon och det skär i öronen. ”Nej!”
Dörren smäller igen bakom den och skriken försvinner bort.
”Fortsätt jobba”, säger mannen som står kvar vid dörren och jag gör som han säger. Jag vågar inte säga emot. Vill inte att det ska hända samma sak med mig som med den där flickan. Vad som nu hände henne.

Sista seglingshelgen

Tjabba, tjena, hallå!
Har packat båten, kläder, seglargrejer och förhoppningsvis allt annat jag behöver, för i morgon drar jag iväg för att segla GP 6 i Stockholm. Slutar vid lunch eftersom att det är 6 timmars körning dit. Dock så hänger Helena med och gör resan roligare. ;)

Detta är sista gången vi zoomar ses för i år (eller typ, sista tävlingen i varje fall då det läger på höstlovet). Sedan är seglingssäsongen i princip slut. Vi från klubben kommer nog forsätta lite på helger, men det blir ju lite svårt att hinna med nu när matcherna börjar och läxorna har satt igång. Dessutom är det inte samma sak som att segla två dagar i veckan. Då kan man alltid se fram emot att man har en kväll som man kan koppla bort från allt annat och göra det man älskar.
Men får se till att ha riktigt kul den här helgen. Dessutom så ska vi kanske gå ut och äta på kvällen så det blir nog mysigt. ;)
Ses

Bokmässan

Efter många om och men så har jag äntligen lyckats fixa ihop en vlogg från bokmässan. Det var nämligen där jag höll hus i lördags. ;)

Jag och Elin tog tåget till Göteborg och efter lite kö så tillbringade mesta dels av dagen inne på svenska mässan. Det var reda rama julafton, böcker överallt! Vi kunde inte ens slita oss för att gå ut och ät lunch, hehe.

Hittade hur som helst en del bra böcker (mycket fler än vad jag trodde). Rekommenderar verkligen alla att åka dit och jag ska tillbaka nästa år (om jag har läst ut alla böcker tills dess vill säga, hehe).

Vad som mer hände under dagen kan ni se i videon.

Säkert världens sämsta videoblogg. Ljudet kronglade, var dåligt och försvann (vilket ni kanske märker), men förhoppningsvis överlever ni ändå!

Slängde även in nån form av "Bokmässan haul" på slutet så ni kan se vad jag fick med mig hem.

Hoppas ni gillat!

Sara, Mats och de två kändisarna..

No fear, adrenaline, life

Hola amigos!
Har varit ute och seglat med några ur zoomgänget idag. Blåste en hel det så man fick några härliga surfar. Körde även ett par race som kändes rätt bra. Börjar bli bättre och bättre på hårdvind nu tycker jag. ;) Använde även mitt nya segel vilket kanon.
Sjuk kul helt enkelt.
Resten av dagen har jag tillbringat med läxor. Ska ju till Stockholm och tävla nästa helg och då kan jag inte plugga då så måste ta igen det redan nu. Roligt. Men det blir det nästa helg i varje fall. :)

Har försök att klippa ihop en vlogg som jag spelade in igår men det kronglar lite. Om jag inte får klart den i morgon så får jag helt enkelt berätta vad som hände igår. Ni som följer mig på istagram vet redan.
Hakuna matata

Två från VM

Sinnessjukhuset Del 3

Här kommer tredje delen av "Sinnessjukhuset". Om ni missat del 1 och 2 finns de Här och Här.

____________________________________________________

Del 3.

En nyckel rasslar i låset och jag slår upp ögonen. En man kommer in, han har dimmig blick och vit rock. Det skulle kunna vara en av de som tog hit mig.
Jag ställer mig upp och mannen tar tag i min arm.
”Kom”, säger han. Hans röst låter död, tonlös och nästan mekanisk.
”Vart ska vi?” undrar jag när jag ställer mig upp och han börjar dra ut mig ur rummet.
”Jobba”, svara han. Jag förstår inte vad han menar men följer med ändå.
Det är fortfarande mörkt i korridorerna men jag skulle gissa att det är dag.
Vi går och går och går. Det verkar finnas tusen olika korridorer och rum. Efter bara några minuter har jag tappat bort mig fullständig men mannen värkar veta vad han ska.
Plötsligt stannar han. Vi står framför en fin dörr. Fast den är dammig och medtagen med åren så syns det att den en gång kan har varit dörren till huset finaste rum. Mannen tar fram sin nyckelknippa. Dörren glider sakta upp på knarrande gångjärn. Vi kliver inte och står plötsligt i en stor balsal. Över golvet ligger ett tunt lager dam, men man kan ändå se de rutiga golvplattorna som döljer sig under. Längs hela den bortre väggen finns stora fönster som sträcker sig nästan golv till tak. I ljuset från fönstren flyger en massa dammkorn som röts upp från golvet när vi kom in. Längs varje fönster hänger långa, vågiga gardiner som ser ut att vara gjorda av tjockt, mjuk sammets tyg.
Det är högt i tak. Mitt i rummet hänger en stor kristallkoran. De små diamanterna glittrar i solen. Jag undrar om de är riktiga men tvivlar på det. På det här ställer finns väl det ända av värde inne på Scotts kontor.
Manen som tog mig hit kommer plötsligt emot mig. I sina händer håller han en golvmopp och en hink. Jag förstår genast vad jag ska göra och blir trött av bara tanken. Han menar väl inte att jag ska tvätta hela det här golvet? Med den där utrustningen kommer det att ta timmar.
Men mannen ser inte ut att skämta. Han ger mig sakerna, ställer sig vid dörren och börjar att titta på mig. Jag tar moppen, doppar den i vattnet och börjar tveksamt att dra den fram och tillbaka över golvet. Man kan direkt se förbättringen. Nu kan man se att golvet har en beigerosa färg. Jag fortsätter, jobbar mig igenom hela rummet.
Det tar timmar och när jag äntligen är klar så är jag helt kladdig av svett. Men golvet är rent. Jag tar min kofta som jag lagt under ett av fönstren. Ljuset har övergått till ett orangegult sken. Det måste vara kväll nu.
Jag gå emot dörren där mannen fortfarande står. Han har inte rört sig en millimeter sedan jag börjat.
”Em, jag är klar nu”, säger jag.
Mannen säger inte ett ord. Han öppnar dörren och börjar att gå. Jag följer efter, rädd för att bli lämnad ensam.
När vi kommer tillbaka till mitt rum står det en bricka med mat på mitt nattduksbord. Jag slänger koftan i ett hörn och kastar mig över maten. Jag har inte ätit sedan jag kom hit och först nu känner jag hur hungrig jag är. Det är inte mycket mat. Ett par smörgåsar, en konstig dryck, soppa och något som liknar en grå morot. Jag börjar med smörgåsarna. De är torra och smakar konstig men jag bryr mig inte. Jag vill bara ha något att fylla min mage med. Sedan tar jag soppan. Den har kallnat men det gör inget, den smakar mycket bättre än brödet. Den morotsliknade saker är hår och knaprig. Den har en ganska stark smak och jag försöker skölja bort den men drycken. Det ångrar jag snabb. Drycken smakar värre än allt annat jag någonsin har smakat. Jag lyckas att svälja ned den och ställer sedan ifrån mig glaset.
Det börjar bli mörkt i rummet. Jag kurar ihop mig på den delen av sängen som ser renast ut. Jag försöker att tömma huvudet på tankar. De gör mig bara mer galen. Om jag nu verkligen är det. Jag känner tårarna komma och borrar in ansiktet i min kofta som jag använder som kudde. Efter tagens jobb och två tupplurar på golvet somnar jag helt utmattad, med koftan våt av tårar.

Låt mig berätta om gårdagen

Hade egentligen inte tänkt segla igår eftersom att jag hade ont i halsen och ville hålla mig frisk tills i helgen, men sen så skulle det vara skräklesegling (tävling) och det kändes som om jag skulle få ut mer av det om jag var med än om jag åkte med i en följebåt, så jag var med i vilket fall (och så ville jag ju tävla).

Dessutom fick jag mitt nya segel igår (JAY!) så då ville jag ju självklart pröva det.

Själva tävlingen gick bra. Gjorde en kanonstart för babord vid lämärket (då det var fördel där) medan alla andra starta för styrbord och mer åt lovart så jag fick ett litet försprång vilket jag höll hela vägen. 

Kändes som om jag hade bra fart, seglet var asbra och jag bevaka de andra. Nöjd! 

Dock så kom vi igång så sent så att det var helt mörkt när vi kom in. Andra varvet så såg man knappt bojarna. Det gjorde ju inte saken bättre att det var via små dunkar. Jag kan säga att det inte är lätt att segla när man inte ser vart man ska.

Men hakuna matata, det var kul ändå. ;)

Bilder från en poängsegling för några veckor sen. Då hade solen bara börjat gå ned, som ni kanske kan se på ljuset, när vi var klara

Novellsöndag 2

Hello! Här kommer andra delen av "Sinnessjukhuset". Om ni inte har läst första delen än kan ni göra det Här. Glöm inte att säga vad ni tycker om den i undersökningen till höger --> eller i kommentarsfältet.





_______________________________________________________
Sinnessjukhuset, del 2


Jag vaknar av att mina muskler värker av den konstiga ställningen jag somnat i. Först minns jag inte var jag är. Jag ställer mig mödosamt upp och ser mig omkring.
Jag är i ett litet rektangulärt rum. Väggarna är grå och fulla av smuts och mögelfläckar. I taket syns spår av en vattenskada. I hörnet längst in står en klen metallsäng med en tunn madrass och skrynkliga lakan. Bredvid sängen står ett tomt nattduksbord i trä och över det sitter ett fönster. Det är först när jag ser gallren på fönstret som jag minns gårdagen. Bilturen, männen med tomma blicka och vita rockar, korridoren, sinnessjukhuset.
Jag ryggar undan ifrån minnena. Trycker dem längst in i ett hörn av min hjärna.
Inte tänka på det, inte drabbas av panik. Om man drabbas av panik blir man helt konstig och kan få panikattacker. Om man hamnar i en svår knipa ska man hålla sig lugn och försöka tänka klart. Det har min psykolog lärt mig. Fast jag bruka kalla henne för min personliga rådgivare i stället. Psykolog låter som någon konstig doktor som ska bota en för att man är knäpp. Det passar ju stället jag är på nu.
Jag går fram till fönstret och kollar ut. Utanför finns ett högt staket med taggtråd. Bakom det finns bara en ändlös hed med lång uttorkat gräs som långsamt svajar i vinden. Himlen är grå och det ser ut som om hela världen är gjord i svartvitt. Det är bara min rosa tröja som i huvud taget har någon ljus färg.
Jag börjar precis undra om jag kommer att få sitta inlåst här hela dan när jag hör det rasslande ljudet av nycklar utanför dörren. Jag vänder mig om samtidigt som dörren öppnas.
En kvinna i likadan rock som de två männen hade och en stram bulle i håret sår i dörren. Till min lättnad är hennes blick helt normal.
”Hej”, säger jag och går emot henne. ”Du förstår, du hör väl det här ofta, men det har nog blivit något fel. Jag ska inte vara här. Jag är helt frisk. Jag kanske skulle kunna får prata med den personen som typ bestämmer här?”
”Självklart!” säger kvinnan och ler. ”Han har bett om att få prata med dig så jag kom hit för att hämta dig.”
Jag drar en suck av lättnad. De har nog fått reda på att det har blivit fel och ska köra hem mig igen.
Vi börjar gå igenom den mörka korridoren. Ljudet från kvinnans klackar studsar emot väggarna och det ekar i hela gången. Trots att det är dag så är det läskigt mörkt. De kala ljusrören i taken är släckta och jag undrar om de ens fungerar. Det ända ljuset kommer ifrån ett fönster längst bort i korridoren och dörren vi är på väg emot.
Vi går den för den knarrande trappan som ser ut att kunna rasa när som helst. Sedan går vi in under den och kommer till en dörr. Den ser inte ut att passa in där för trät är ljust och ser nytt ut. Handtaget är skinnade rent och på dörren sitter en skylt med texten: Mr. Scott, Huvudansvarig. Under skylten sitter en lapp fasttejpad där det stå: Endast behöriga, iakttag fullfölj. Vad då, ”iakttag fullfölj”?
Kvinnan knackar på dörren och en röst svara inifrån.
”Vem där?” 
”Miss Lockword” svara kvinnan. ”Jag har med mig flickan du sökte.”
”Ja, välkommen in.”
Kvinnan öppnar dörren. Innanför finns ett fräscht litet kontor med bokhyllor längs bortre väggen, ett skrivbord i mitten och längs väggarna finns bänkar med papper och en krukväxt. Det är så ljust emot resten av huset så att jag får ont i huvudet och måste blinka kraftigt för att inte få ont i ögonen.
”Kom”, säger manen och ler milt. ”Vi sätter oss här inne.” och gör en chest emot en dörr med ett litet fönster bredvid. 
Rummet är litet som en garderob och det ända som fyller det är ett bord med en stol på varje sida. Jag sätter mig på den ena.
Mannen, som jag gissar heter Mr. Scott, sätter sig på andra sidan. Han ser inte ut att vara särskilt gammal. Kanske trettio. Han har kort svart hår och vältrimmade polisonger.
”Då så”, säger han.
”Ja”, säger jag. ”Mr. Scott ...”
”Kalla mig Scott”, avbryter han. ”Det är mitt namn.”
”Okej”, säger jag men tänker att jag nog inte kommer att få någon användning av det ändå när jag åker härifrån. Sedan fortsätter jag på det jag tänkte säga ”Det måste ju så klart ha blivit ett missförstånd. Men det vet du väl redan. Så om jag bara skulle kunna låna telefonen och ringa mina föräldrar så är det okej sen.” Jag ler för att intyga att det inte är någon som helst fara över att jag har blivit inlåst på ett psyskhus trots att jag är helt frisk och tvingats spendera natten i ett mögligt rum utan att någon har förklarat vad som händer. 
Fast så klar gör det något. Men det spelar ingen roll. Jag vill bara härifrån så fort som möjligt.
”Nu förstår jag inte vad du menar”, säger mannen och ler förvånat.
”Det ...” börjar jag, men sedan ser jag att mannen inte menar det på det sättet.
”Du ska vara här gumma”, säger mannen och fortsätter att le fånigt. ”Jag tror nog att du kan ha missförstått lite. Em, jag vet inte hur jag ska säga det här men ...” han fortsätter att le. ”Du ska vara här. Du ska få flytta hit!”
Jag stirrar på honom. ”Men, men ... det måste vara ett misstag! Jag ...”, stammar jag.
”Jag vet att det kan vara svårt att förstå”, säger Mr. Scott.
Jag försöker samla mig. ”Jag kanske skulle kunna få prata med mina föräldrar.” De kanske skulle kunna förklara att jag inte ska vara här.
”Det har jag redan gjort”, säger Mr. Skott. Han ler fortfarande och det gör mig väldigt irriterad. ”De bad mig lämna ett meddelande till dig.” 
Han går ut på sitt kontor och hämtar någonting. Sedan kommer han tillbaka och lägger saken på borde. Det är en inspelingsapparat. Han klickar på playknappen och lutar sig tillbaka i stolen.
Bandet börjar snurra och ett knastrande ljud innan hörs innan pappa börjar att prata. ”Hej, gumman.” En kort tystnad. ”Vi har beslutat att det här är bäst för dig. Nu får du den hjälp du behöver. Vi är ledsna att du fick reda på det, det här sättet ...” Pappas röst bryts. ”Vi älskar dig!” viskar mamma. Sedan stoppar bandet.
Jag sitter tyst och stirrar på bandspelaren.
”Gumman, du är psykiskt sjuk.” Jag uppfattar knappt Mr. Scotts röst. Mamma och pappa. Det visste om det här. ”Miss Lockword visar dig till ditt rum.”
Jag reser mig och börjar gå som i en dimma. Vi kommer ut i den mörka hallen. När vi passerar den stora dörren undrar jag om jag någonsin kommer att få gå ut igenom den igen.
Vi kommer fram till rummet där jag tillbringat natten. Det är tydligen mitt rum nu. Mitt rum. Jag tänker på det jag har där hemma. Men färglada väggar, den fluffiga lilla mattan mitt på golvet, alla mina gosedjur som jag inte kunnat med att slänga. Allt det där är borta, jag kommer aldrig att få se det igen.
Miss Lockword ger mig ett leende och föser i mig i rummet. Dörren stängs med en smäll bakom mig. Jag lägger på sängen, struntar i om den är mögligt. Jag borde inte vara trött men ändå somnar jag nästa direkt.