Sinnessjukhuset Del 3

Här kommer tredje delen av "Sinnessjukhuset". Om ni missat del 1 och 2 finns de Här och Här.

____________________________________________________

Del 3.

En nyckel rasslar i låset och jag slår upp ögonen. En man kommer in, han har dimmig blick och vit rock. Det skulle kunna vara en av de som tog hit mig.
Jag ställer mig upp och mannen tar tag i min arm.
”Kom”, säger han. Hans röst låter död, tonlös och nästan mekanisk.
”Vart ska vi?” undrar jag när jag ställer mig upp och han börjar dra ut mig ur rummet.
”Jobba”, svara han. Jag förstår inte vad han menar men följer med ändå.
Det är fortfarande mörkt i korridorerna men jag skulle gissa att det är dag.
Vi går och går och går. Det verkar finnas tusen olika korridorer och rum. Efter bara några minuter har jag tappat bort mig fullständig men mannen värkar veta vad han ska.
Plötsligt stannar han. Vi står framför en fin dörr. Fast den är dammig och medtagen med åren så syns det att den en gång kan har varit dörren till huset finaste rum. Mannen tar fram sin nyckelknippa. Dörren glider sakta upp på knarrande gångjärn. Vi kliver inte och står plötsligt i en stor balsal. Över golvet ligger ett tunt lager dam, men man kan ändå se de rutiga golvplattorna som döljer sig under. Längs hela den bortre väggen finns stora fönster som sträcker sig nästan golv till tak. I ljuset från fönstren flyger en massa dammkorn som röts upp från golvet när vi kom in. Längs varje fönster hänger långa, vågiga gardiner som ser ut att vara gjorda av tjockt, mjuk sammets tyg.
Det är högt i tak. Mitt i rummet hänger en stor kristallkoran. De små diamanterna glittrar i solen. Jag undrar om de är riktiga men tvivlar på det. På det här ställer finns väl det ända av värde inne på Scotts kontor.
Manen som tog mig hit kommer plötsligt emot mig. I sina händer håller han en golvmopp och en hink. Jag förstår genast vad jag ska göra och blir trött av bara tanken. Han menar väl inte att jag ska tvätta hela det här golvet? Med den där utrustningen kommer det att ta timmar.
Men mannen ser inte ut att skämta. Han ger mig sakerna, ställer sig vid dörren och börjar att titta på mig. Jag tar moppen, doppar den i vattnet och börjar tveksamt att dra den fram och tillbaka över golvet. Man kan direkt se förbättringen. Nu kan man se att golvet har en beigerosa färg. Jag fortsätter, jobbar mig igenom hela rummet.
Det tar timmar och när jag äntligen är klar så är jag helt kladdig av svett. Men golvet är rent. Jag tar min kofta som jag lagt under ett av fönstren. Ljuset har övergått till ett orangegult sken. Det måste vara kväll nu.
Jag gå emot dörren där mannen fortfarande står. Han har inte rört sig en millimeter sedan jag börjat.
”Em, jag är klar nu”, säger jag.
Mannen säger inte ett ord. Han öppnar dörren och börjar att gå. Jag följer efter, rädd för att bli lämnad ensam.
När vi kommer tillbaka till mitt rum står det en bricka med mat på mitt nattduksbord. Jag slänger koftan i ett hörn och kastar mig över maten. Jag har inte ätit sedan jag kom hit och först nu känner jag hur hungrig jag är. Det är inte mycket mat. Ett par smörgåsar, en konstig dryck, soppa och något som liknar en grå morot. Jag börjar med smörgåsarna. De är torra och smakar konstig men jag bryr mig inte. Jag vill bara ha något att fylla min mage med. Sedan tar jag soppan. Den har kallnat men det gör inget, den smakar mycket bättre än brödet. Den morotsliknade saker är hår och knaprig. Den har en ganska stark smak och jag försöker skölja bort den men drycken. Det ångrar jag snabb. Drycken smakar värre än allt annat jag någonsin har smakat. Jag lyckas att svälja ned den och ställer sedan ifrån mig glaset.
Det börjar bli mörkt i rummet. Jag kurar ihop mig på den delen av sängen som ser renast ut. Jag försöker att tömma huvudet på tankar. De gör mig bara mer galen. Om jag nu verkligen är det. Jag känner tårarna komma och borrar in ansiktet i min kofta som jag använder som kudde. Efter tagens jobb och två tupplurar på golvet somnar jag helt utmattad, med koftan våt av tårar.