Armistice day

I år är det 100 år sen första världskriget startade och just idag, 11/11, är det 96 år sen kriget slutade. Idag är det alltså "Armistice day" vilket i uppmärksammade i skolan med föreläsning och andra grejer.

Dagen började med att vi såg "War horse" (vi var i bion dess utom). Har velat se den filmen enda sen den kom och nu ångar jag det verkligen inte! Det är sjukt fin och riktigt sorglig. Grät tre gånger, och det var jag inte ensam om. Tycker verkligen att alla borde se den. Om inte annat för att se hur det var under kriget.

Under andra halvan av dan så kom våran engelskalärares vän och föreläste lite om olika saker under kriget. Tycker att hela dagen var riktigt intressant och man har verkligen fått bättre förståelse.

Gör son Johanna och delar trailern, ta er tid att kolla

Sinnessjukhuset - Del 7

Ni hittar de andra delarna Här.

_______________________________________________________

Den svarta röken svävar runt mig. Omsluter mig. Den sätter sina vassa klor i mig, de borrar sig ner i mitt skinn ända in till benen. Jag försöker skrika men det kommer bara ett svagt väsande.
Röken täcker mina ögon. Gör allting svart. Den drar mig åt alla håll tills jag går av på mitten. Allt mitt innerhåll flyter ut. Tankar, minnen, drömmar.
Jag dalar ned i det svarta mörkret. Som det sista lövet som faller från trädet. Det finns inget som tar emot mig. Jag faller och faller. För evigt.
Jag öppnar ögonen. Ser ett tak av grenar och gröna löv. Fåglarna kvittrar och sjunger. En till dröm. Jag blundar igen. Solens mjuka strålar letar sig försiktigt in igenom löven och gör insidan av min ögonlock röd. Jag kisar emot den men ser inget. Jag rullar över på mage. Borrar ned händerna i ett tunt lager av torra löv och under det fuktig jord.
Plötsligt minns jag. Friskintyget, samtalet, rymningen. Jag önskar på en gång att jag inte minns. Det är för mycket. Jag vet inte var jag ska göra.
Försiktigt sätter jag mig upp. Kryper fram en bit under granen. Har någon följt efter mig. Tittar någon på mig just nu. Jag tar en sten som ligger bredvid mig. Kastar den i en buske en bit bort. Det ända som händer är att en fågel flaxar upp ur busken och flyger iväg med snabba vingtag.
Jag andas ut. Jag är ensam. Jag kryper ut från granen och ser mig omkring. Jag har inte ätit ett ordentligt mål på över ett dygn. Maggen kurrar och jag är så hungrig så att jag nästan mår illa. Jag stoppar i mig några harsyror medan jag börjar gå på jakt efter mat. Efter ett tag hittar jag ett hav av blåbärsbuskar med så blå bär som färjar mina läppar och hände lila när jag äter dem.
Jag proppar i mig till jag bli mätt för stunden. Sedan dricker och tvättar jag av mig i en ren liten källa. Vattnet är kallt och får mig att tänka klart. Vad ska jag göra nu? Jag måste självklart prata med någon. Någon som kommer att lyssna och tro på mig. Polisen.
Jag börjar att gå i vad jag tror är motsatt håll från sinnessjukhuset. Jag har ingen aning om hur långt det är men jag vet att jag måste gå. Förr eller senare så kommer de att hitta mig och då känns det säkrare att ha en poliskår på sin sida.
När jag har gått ett tag kommer jag fram till vägen. Nu finns det bara två alternativ på vad som kommer att hända. Antingen så kommer ingen att hitta mig eller så kommer någon att hitta mig. Då är det bara att hoppas att det är någon normal människa och inte någon av de konstiga männen.
Jag går i skogskanten på anda sidan av diket som skiljer skogen och vägen åt. Men det kommer ingen bil. Vägen verkar inte vara särskilt trafikerad.
Framåt eftermiddag är jag äntligen framme i staden. Mina fötter värker och jag har börjat att bli hungrig igen. Men jag är glad över att få gå på vanliga gator igen. Tillbaka i civilisationen. 
Jag går in igenom dörrarna på polisstationen. Bakom disken står en medelålderskvinna men det blonda håret uppsatt i en stram hästsvans.
”Ursäkta”, säger jag och gå fram till disken. ”Jag skulle behöva prata med någon. Det är brådskande.”
”Jaha”, säger kvinnan och tittar förvånat på mina slitna kläder. ”Inom vilket område?”
”Område?”
”Ja, skulle du vilja anmäl någon. Ett försvinnande, inbrott eller något liknade. Tipsa om något.”
Jag tänker efter en stund. ”Man skulle väl kunna säga att jag skulle vilja anmäl slavarbetet och en massa andra sådana saker.”
”Okej”, säger kvinnan och ser ännu mer förvånad ut. ”Då får jag be dig fylla i det här pappret.” Hon tar fram ett papper och ger mig en penna.
Jag fyller snabbt i namn och adress även om jag vet att det är onödigt. De kommer ändå inte att kunna hitta mig där om de letar. Sedan fyller jag i det jag vill anmälda. Sedan lämnar jag tillbaka det till kvinnan. Hon läser snabbt igenom det.
”Olle”, ropar hon sedan. ”Det är en tjej som vill prata med dig här.”
En man med mörkbrunt hår och skäggstubb kommer ut igenom en dörr bakom disken. Han har en polisuniform på sig.
”Jaså. Orlando heter jag”, säger han till mig och vi tar i hand.
”Tror du att vi skulle kunna prata i enrum?” undrar jag.
”Självklart! Den här vägen.”
Han försöker att inte kolla lika konstigt på mina kläder som kvinnan gjorde, men jag kan se att han sneglar på mig medan vi går igenom korridoren på väg till rummet.
”Så”, säger han när vi satt oss i var sin fåtölj. ”Vad har du på hjärtat?”
”Jo, det är så här”, säger jag. ”Det finns ett sinnessjukhus en bit utanför stan. De tar dit folk som inte är sjuka och säger att de är sjuka. Sen tvingar de dem att jobba. Dom hjärntvättar folk, ni måste göra något!”
Orlando ser överraskat på mig. ”Tror du att du skulle kunna ta det en gång till från början? Långsamt den här gången.”
Så berättar jag. Jag berättar som det slitna huset, vägen dit, hur konstiga alla folk är där och om samtalet jag hörde. När jag är klar sen Orlando ännu mer tveksam ut.
”Och hur vet du allt detta?”
”För att jag har varit där! Jag rymde i går kväll.”
”Okej”, säger han långsamt. ”Jag måste bara gå och ringa några samtal. Men det finns lite fika i rummet intill och en dusch med extrakläder på toaletten längst in. Du ser ut att behöva ta en dusch.”
Han går iväg och jag tar mig lite att äta. Okej, jag formligen proppar i mig allt som står på den lilla fikavagnen. Jag njuter av varje god smak. Efter ett tag börjar jag undra var Orlando tog vägen. Jag går ut i korridoren åt det hållet som han försvann åt.
Jag hör han röst inifrån en dörr. Jag stannar utanför.
”Ja, jag tror att jag har flickan ni söker. Hon är smutsig, har slitna kläder och ser ganska tunn ut. Ja visst, jag håller henne kvar här så kan ni komma och hämta henne.”
Jag står som förstelnad. Han tror inte på mig! Han tor bara att jag är en sjuk tjej. Jag måste här ifrån. Jag är inte trygg heller. Finns det någon plats som jag kan andas ut på?
Jag går snabbt till toaletten. Låser i mig där. Högst upp, nästan vid taket finns ett litet fönster. Stort nog att klättra ut igenom.
Jag river i högen med lånekläder. Hittar en stor svart luvtröja. Med den så borde de nog inte känna igen mig direkt.
Jag öppnar fönstret och ställer mig på toalettstolen för att nå upp. När jag tittar ned så ser jag att det enda som kommer att dämpa mitt fall är en risig buske med taggar. Men jag tvingar mig själv att bita ihop. Hellre lite nya rivsår än att stanna kvar här i väntan på att åka tillbaka till sinnessjukhuset.
Jag hoppar ut igenom fönstret och börjar sedan gå så snabbt jag kan, utan att det ska se misstänkt ut, bort från polisstationen. Jag gå in emot centrum utan att egentligen veta vart jag ska ta vägen. Det har börjat mörkna och jag har varken pengar eller mobil. Det skulle bara kännas konstigt att gå hem till någon kompis så här och hem kan jag absolut inte gå. Det är ju det första stället de kommer att leta efter mig på nu när jag har gett ut min adress.
Men när det börjar mörkna allt mer önskar jag verkligen att jag kan gå hem. Det är inte speciellt trevligt att gå runt på tomma små gator på kvällen. Jag kommer fram till en vägkorsning med stoppljus. Det står en bil och väntar på grönt. Jag får syn på föraren samtidigt som han får syn på mig. Mannen med den tomma blicken stirrar på mig igenom bilrutan och jag känner paniken explodera som en bomb inom mig. De här här! De måste ha åkt gata upp och gata ned för att hitta mig och jag har gått dem till mötes.

Söndag

Hello, har varvat läxorna med match idag. Mötte Halan vilka ligger steget under oss i tabellen. Tyvärr förlora vi med 7-2 vilket var synd för vi spelade bra och hade sjukt mycket skott på mål. Grejen var bara att motståndarnas skott gick I mål.

Restan av dagen har jag som sagt spenderat med plugg. Och mer lär det väl bli i morgon. Mitt liv mina damer och herrar!

Ses

Shopping på torp

Vart på torp och shoppat med mamma och pappa idag. Fick med mig en hel del bra saker hem (allt under + ett par skor). Behövde bland annat nya byxor vilket jag hittade ett par. Sen så hittade jag ha en skjorta och en vinröd tröja vilket jag också ville ha. Blev en ny t-shirt också eftersom att den har hyfsat billig och jag behöver nått casual.

Inte världens bäst bilder man jag hoppas att de duger. ;)

Byxor - BikBok 599:- (så sjuk sköna!)

 T-shirt - GinaTricot 99:-

Skjorta -  H&M 249:-

 Byxor med resår i midjan - Kappahl 199:-

 Tröja - Lindex 199:- (dock lite stor men over size är alltid mysigt)

 Byxor med låg midja - Cubus 499:-

Let it snow

Idag kom första sön, och gick igen. Men det är helt okej att den inte la sig eftersom att det inte är vinter än. Mysigt var det i varje fall. Och kallt. Mest kallt kanske. Men det var bara att slänga på sig halsduk och vantar.

Hade ingen fiollektion idag men istället var det en massa plugg som väntade. Känns som om de kommande veckorna kommer bli väldigt jobbiga då vi har massa inlämningar och prov hela tiden. Men det är bara att kämpa på. I morgon är det fredag och helg.

May the force be with you

HT Camp

Att uppdatera bloggen på lovet var ju inget jag direkt hade tid med om man säger så.

Var hemma i tre dagar och sedan åket vi iväg på spa i Vilket var riktigt skönt. Spenderade knappt två dagar där innan jag åkte vidare till Domsten (Helsingborg) på höstläger med seglingen.

Lägret var självklart riktigt kul och ganska jobbigt, hehe. Det var bara äta, segla, äta, segla, äta, samling, prata, sova. Och någonstans där emellan skulle man försöka hålla koll på alla blöta saker och försöka undvika att få dem så lite sandliga som lite (och det var inte lätt kan jag säga). ;)

Efter en dan på sjön var man rätt slut så vi höll oss pigga genom att käka massa godis (vissa kanske käkade för mycket,*host host* en viss stenungssundare).

Har även utvecklat mina danskakunskaper då en av våra tränare var dansk (och det var danskar med).

Om ni vill läsa mer om lägret kan ni göra det Här, och nedanför kan se några bilder som Sannas pappa har tagit..

Sinnessjukhuset - Del 6

Kom på att jag glömde lägga ut en del förra veckan, när jag lämnade er med en cliffhanger och allt. Men för att kompensera ut det hela så får ni en extra lång bit den här veckan. Det är ju ändå halloweenhelg och allt. ;)

Ni hittar de andra delarna Här.

_______________________________________________________

Hon gå ut igenom dörren. Jag väntar på ljudet av nycklarna men det kommer inte. Jag ställer soppskålen på brickan och går till dörren. Jag fortsätter att lyssna. Det ända som hörs är snabba klackar som försvinner bort igenom korridoren. Mitt hjärta slår så snabbt så att jag nästan tror att det ska hoppa ur bröstet. Jag sträcker fram handen emot dörrhandtaget. Kommer dörren att vara upplåst?

Jag trycker ned handtaget. Dörren glider lätt och ljudlöst upp. Den är inte låst! Jag är fri! Eller inte riktigt fri, men jag kan i varje fall gå iväg vart jag vill.
Jag bedömer snabbt situationen. Vart Miss Lockword än skulle så verkade hon ha bråttom. Hon lär inte märka om jag följer efter henne, och dessutom så är det min ända chans att få svar på alla min frågor.
Jag smyger försiktigt efter henne. Under min vecka har jag lärt mig att hitta ganska bra. Det finns inga gömställen men oftast så är det ingen i korridorerna som man behöver gömma sig för. Jag hoppas att Miss Lockword inte ska kolla bakåt för då kommer hon se mig direkt. Men som tur är skyndar hon framåt utan att se sig om, och hon går till ett ställe som jag känner till Mr. Scotts kontor.
Jag står på våningen över och hör henne knacka på hans ljusa trädörr.
”Vem där?”, hörs Mr. Scott röst, precis som första gången jag kom hit.
”Det är Miss Lockword”, säger Miss Lockword. ”Det är viktigt.”
Jag hör dörren öppnas.
”Jaså?” säger Mr. Scotts röst. ”Kom in då.”
Jag smyger ned för trappan. Efter alla dagar vi har jobbat med att tvätta, dammsuga och polerat den så vet jag hur jag ska gå för att trappan inte ska knarra eller låta på något annat sätt. Jag sätter mig vid kanten av trappan, redo att fly om det skulle bli nödvändigt. Det är så tyst att jag kan hör deras röster igenom dörren.
”Jag har nyss inne hos henne”, säger Miss Lockword.
”Ja?”, säger Mr. Scott.
”Hon ställde en massa frågor. Uppförde sig inte som hon borde”, säger Miss Lockword. ”Jag var helt säker på att det gick och rätt håll. Hon var ju till och med helt borta ett tag, men nu vet jag inte.”
”När var det här?”, undra Mr. Scott.
”Alldeles nyss.”
”Chefen sa att hon kunde vara svår. Jag tyckte inte så i början ... men det är väl bäst att vara på den säkra sidan. Jag ringer och kollar med honom vad vi ska göra. Snälla, ta lite te så länge.”
Jag hör dem röra sig där inne. Någon lyfter en telefonlur. Chefen? Finns det ännu en person? Detta har inte alls hjälpt mig att få svar. Tvärt om så har jag bara fått mera frågor.
”Hallå? Ja, hej. Det är Mr. Scott”, säger Mr. Scotts röst. ”Det gäller henne. Ja, vi trodde att det skulle vara lätt men hon har inte alls gått att hjärntvätta som de andra.”
Hjärntvätta! Plötsligt förstår jag. Man är inte sjuk när man kommer till det här stället. Man blir sjuk av det här stället. De inbillar en att man är sjuk och tillslut börjar man tro på det själv. Det hände för de andra. Det hände nästa för mig. Men varför? Jag fortsätter att lyssna.
”Men är du säker på att vi måste? Hennes föräldrar?” Någon säger nått i andra änden. ”Så de går fortfarande inte med på att samarbeta. Ja du har rätt, då får de skylla sig själva. Vill de inte vara med på våra planer skulle de inte gått med från början. Nu får det sina konsekvenser. Vi ska göra vad som krävs med flickan sedan lovar jag att alla här ska fixa upp kåken åt er.”
Jag behöver inte lyssna mer. Jag har redan förstått vad jag behöver förstå. Mamma och pappa har jobbat mycket på senaste tiden men jag har inte fått veta med vad. Just den här helgen skulle de vara borta. Tydligen så har företaget de jobbar för inte gjort helt rena saker och mamma och pappa måste ha velat dra sig ur. Men de fick inte. De blev tvingade att tala in det där meddelandet till mig. De tog mig som hot. Jag måste härifrån innan de gör något ännu värre än det de redan har gjort.
Mr. Scott håller på att avsluta samtalet. Snabb reset jag mig och springer tyst emot det stora dörren. Ber en bön att den ska vara upplåst. Det är den. Jag knuffar upp den en lite bit och sedan slinker jag igenom. Jag försöker stänga den så tyst jag kan men den ger ändå ifrån sig en liten smäll som ekar igenom hela hallen. Nu är det bråttom. Någon måste ha hört smällen eller upptäckt att jag inte är i mitt rum. Stängde jag dörren när jag smet? Jag minns inte.
Jag springer ned till grinden men stannar tvärt. Den är låst. Så klart. Och jag har ingen aning om  hur man öppnar den. Hjälplöst står jag där och försöker komma på något jag kan göra. Jag kan inte klättra över grinden. Den är alldeles för hög och om jag ens skulle klara att komma upp så skulle taggtråden hindra mig att göra resten.
Plötsligt minns jag vad flickan sa till mig. Det finns en väg, ett hål igenom staketet, det finns en väg ut. Hålet! Jag börjar att söka längs staketet. För varje meter försvinner hoppet mer och mer. Jag hittar inget hål. Flickan kanske bara svamlade. Men då ser jag det. Jag har nästan gått ett helt varv runt huset. Hålet är litet, längs nere vi marken. Men det går att ta sig igenom. Jag kravlar och kryper. De vassa ståltrådarna skär i min hud och i mina kläder. När jag är igenom reser jag mig och börjar springa. Jag springer allt vad jag kan. Det döda gräset piskar mig emot benen men det bryr jag mig inte om. Jag vill vara bort från huset. Bort från hjärntvätten.
Jag hör röster bakom mig, ökar farten lite till. Kommer jag till skogen klarar jag mig för stunden. Men den är så långt borta. Jag kan bara skymta trädtopparna i horisonten. Jag tänker på flickan. Flickan som kanske fick offra sitt liv för den här hemligheten. Varför sa hon det just till mig? Var det för att hon visste att hon aldrig skulle ha klarat det. Hon kunde inte springa tillräckligt snabbt, hon hade inte orkat. Jag känner att mina ben börjar värka, mina lungor svider. Men jag vågar inte stanna. Jag måste fortsätta.
Skogen kommer närmare. Börjar torna upp sig framför mig. De stora döda träden sträcker sina kala grenar upp emot himlen som otäcka armar. Men skogen ger mig skydd. Den är stor. De kommer inte att hitta mig där.
Jag fortsätter att springa ända tills skogen är tät omkring mig. Ju längre in jag kommer desto grönare blir den. Det är som om sinnessjukhuset har en ond aura runt sig som får allt att dö. Jag saktar ned lite på takten men vågar inte stanna helt. Vad ska hända nu? Vad ska jag göra? Jag har ju egentligen aldrig haft en plan om vad jag ska göra. Det ända jag visste var att jag ville ifrån huset.
Jag sätter mig under en stor gran. Det är mörkt och ensligt runt mig. Jag hör konstiga ljud från skogen. En ugglas hoande. Jag vill bara somna ifrån den här mardrömmen. Och det gör jag. Men vaknar upp i en annan.