Ni hittar de andra delarna
Här.
_______________________________________________________
Det går snabbare att somna den här kvällen. Nästa morgon kommer det en likadan man som igår och hämtar mig. Vi får utföra samma arbetsuppgifter som igår. Vi jobbar under tystnad i vår speciella rytm. När ett rum blir klart finns det alltid ett till. Jag undrar vad vi ska göra när alla rum är rena. Ska vi börja om då? Ska rummen inte använda till någonting?
Varje dag när jag kommer tillbaka till mitt rum så kommer Miss Lockword med mat. Jag äter i samma ordning som vanligt, under tystnad.
Dagarna går. Jag få två gråtanfall till. Varje gång så ignorerar Miss Lockword det. Jag blir mer och mer lik de andra människorna här. Jag är smutsig och kan nästa känna hur mycket jag har magrat. Det finns inga speglar här och jag har börjat undra om mina ögon är lika tomma som alla andras.
Vi arbetar och arbetar. För varje rum vi blir klara med så finns det ett nytt att ta itu med. Efter en vecka så har vi jobbat oss ned till den stora hallen. Där finns det mycket som ska göras så vi bli kvar där några dagar.
Det är kallare där än på alla andra ställen i huset. När jag kommer tillbaka till mitt rum fryser jag så att jag skakar. Jag ser min om i rummet för att hitta något som jag kan värma mig med. I hörnet bakom dörren ligger min kofta som jag slängde där efter mitt första arbetspass. Det känns som en livstids sen.
Jag tar upp tröja från golvet och sätter på mig den. Den är dammig men den värmer lite i varje fall. Jag sticker händerna i fickorna för att värma den också. Då känner jag att det ligger något i den ena fickan. Jag känner med fingrarna runt föremålet. Det är ett ihopvikt papper. Jag tar upp det och tittar på det. Det är inte ett papper utan två som ligger hopvikta i varandra.
Den första är ett papper från Skolsköterskan. Jag läser var som står. Syn - Bra, Hörsel - Bra, Längd, Vik. Allt ser ut att höra till det normala. Jag läser på det andra pappret. Psykologisk ställning står det högs upp. Psykolog, ordet väcker minnen till liv långt in i mitt huvud. Psykolog. Jag läser vad som står. Den psykologiska ställningen har förbättrats under året. Vi har haft mer öppna prat och jag anser att det inte längre kan behövas. Hon mår bra i både sinne och kopp och det psykologiska arbetet är här med avslutat.
Plötsligt förstår jag vad det är jag håller i min hand. Det är mitt friskintyg. Min psykolog har sagt att jag är helt frisk. Jag är inte psykiskt sjuk.
Allt tankar rasar ihop som ett korthus. Men om jag inte är sjuk, varför är jag då här? Varför sa mamma och pappa att jag var sjuk? Något är fel. Jag måste ta reda på vad.
Jag sätter mig på sängen. Miss Lockword kommer in i rummet.
”Hejsan”, säger hon och ler.
”Hej”, svarar jag. Hon tittar förvånat på mig men fortsätter att le. Hon är inte van att få något annat svar än tystnad.
”Varför måste vi jobba hela dagarna?” frågar jag. ”Borde inte vi få någon slags hjälp i stället? Vi är ju sjuka.”
Miss Lockwords leende stelnar i en konstig grimas. ”Em, jo, ja ... men tycker inte du att vi är snälla som få låta er göra något på dagarna?” säger hon osäker.
”Men jobba. Vi får ju egentligen ingen lön eller så, och jag är ju så ung. Är inte det barnarbete?” Fullträff.
”Ska du inte äta?” säger Miss Lockword. ”Du måste vara hungrig.” Hon ställer sig vid sin vanliga ståplats vid dörren och tittar på mig.
Idag börjar jag med soppan. Bäst att ta det goda medan man kan, när man är ute så sådant här djupt vatten.
”Och det här rummen”, fortsätter jag. ”De är ju rätt skabbiga ändå. I alla filmer och sådant jag har sätt om sinnessjukhus så är dom ju rätt fina. Det ska vara bättre för de som bor där.”
”Öh ...”, Miss Lockword bara stirrar på mig. Hon var definitivt inte beredd på ett sådant här samtal med någon av de sjuka.
”Finns det inte lagar för hur det ska se ut? Det finns det i varje fall då djurfarmar och sådant, och det här är rätt likt. Eller hur?”
”Öh, jag måste gå”, säger Miss Lockword snabbt. ”Men ät upp du så kommer jag och hämtar brickan i morgon.
Hon gå ut igenom dörren. Jag väntar på ljudet av nycklarna men det kommer inte. Jag ställer soppskålen på brickan och går till dörren. Jag fortsätter att lyssna. Det ända som hörs är snabba klackar som försvinner bort igenom korridoren. Mitt hjärta slår så snabbt så att jag nästan tror att det ska hoppa ur bröstet. Jag sträcker fram handen emot dörrhandtaget. Kommer dörren att vara upplåst?
