Novellsöndag - Sinnessjukhuset, sista delen

Här kommer då sista delen av Sinnessjukhuset. Hoppas att ni har tyckte att det var okej. :)
Kanske fortsätter med novellsöndag om ni vill? Men nästa söndag så är det ju första advent och då börjar jag men årets adventskalender! :D

Men först har ni en sista del att njuta av. ;) Ni hittar alla delar samlade Här.

_______________________________________________________

”Men hur visste ni att jag var där?” undrar jag. Vi sitter i samma rum som vi satt i första gången jag var här. 
”Det visste vi egentligen inte”, svara Orlando och smuttar lite på sitt kaffe. Min kopp står fortfarande orörd på bordet. ”Det var bara ren tur. Jag var ut och åkte ... Letade efter dig”, lägger han till. ”Då såg jag en bil svänga ut ifrån en liten skogsväg och börja köra in emot stan. Vägen såg precis ut som den du beskrev. Jag tänkte att det kanske bara var en slump, men jag bestämde mig i varje fall för att kolla upp det. Så jag följde vägen och plötsligt så var jag framme vid huset du hade pratat om. Jag hade inte en aning om att det låg ett hus där. Men grinden var i varje fall låst. Så jag åkte och hämtade förstärkning. När vi fått upp grinden hörde vi dig skrika.” Han ser på mig.
Jag försöker smälta den oerhörda turen jag värkar ha haft. Tänkt om jag hade pratat med någon annan som inte brytt sig om att kolla upp det. ”Men vad vet ni om dem då?” frågar jag. ”Mr. Scott och de andra.”
”De har erkänt att de jobbar på ett företag, eller snarare organisation. Samma som dina föräldrar jobbade för. Man kan säga att det vill starta en ny revolution”, förklara Orlando.
”Men jag förstår fortfarande inte”, säger jag. ”Varför tar de folk till sinnessjukhuset?”
”Sinnessjukhuset fungerar ungefär som ett fängelse. Folk som kommer dit är antingen motståndare emot vad organisationen gör eller så är de, som i ditt fall, bara offer för att någon som de känner sagt emot den som bestämmer. När folk kommer dit utsätts de för en sorts hjärntvätt. De blir intalade att de är sinnessjuka och blir behandlade som de. De får jobba hårt och får lite mat. Tillslut så blir de helt enkelt knäppa och börjar tro på riktigt att de är sjuka.”
”Men jag såg deras ögon. Varför så de som jobbade där och alla andra ut som zombier?”
”Som du kanske märkte så var det väldigt dåligt ljus i hela huset. Deras ögon blir efter ett tag så påverkade att de nästa bli blinda. Men det beror nog kanske lite på hjärntvätten. Männen som jobbade där kunde man säga till att göra praktisk taget vad som helst och de gör det. De blir ungefär som mänskliga robotar.”
”Jag märkte det där med ljuset. När jag kom in på Mr. Scott kontor var det så starkt att jag fick ont i huvudet.”
Orlando dricker upp det sista i sin kopp och ställer den sedan bredvid min på bordet. Jag hasplar ur mig frågan som jag suttit och gnagt på under hela samtalet.
”Vad händer med mig nu? Mina föräldrar ...?”
”Det var tyvärr bara en liten del av organisationen vi fick fast”, säger Orlando och ser olycklig ut. ”Överhuvudet går fortfarande fri och jag är rädd att vi inte vet vart dina föräldrar är. Vem som helst skulle sticka så långt bort från den här platsen nu när vi har kommit på dem. Men vi gör allt vi kan för att hitta dem.”
Allt det lugn jag kände är borta. De finns fortfarande kvar där ute.
”Du kommer att få bo hos någon släkting tills vi hittat någon annan lösning”, säger Orlando och reser sig. Jag följer hans exempel. ”Tills vidare vill vi gärna att du säger till innan du lämnar stan. Om du kommer på något så får du hemskt gärna komma och berätta det.” Vi skakar hand. ”Sköt om dig nu och ha det så bra.” 
Lätt för honom att säger. Som har en familj att åka hem till och leva lycklig i alla sina dagar med.
Jag går ut igenom dörren. Han tror att det är över. Men jag vet att det inte är det. Inte på långa vägar.

Sinnessjukhuset - Del 8

Det är inte långt kvar nu. Här kommer näst sista delen av Sinnessjukhuset. De andra delarna finns Här.

_______________________________________________________

Det står en bil och väntar på grönt. Jag får syn på föraren samtidigt som han får syn på mig. Mannen med den tomma blicken stirrar på mig igenom bilrutan och jag känner paniken explodera som en bomb inom mig. De här här! De måste ha åkt gata upp och gata ned för att hitta mig och jag har gått dem till mötes.


Jag vänder mig om och börjar springa. Bakom mig hör jag bildäcken tjuta. Jag vet att det inte är någon ide. Jag börjar skrika, allt vad jag kan och hoppas på att någon ska höra. En bildörr öppnas och någon kommer springande efter mig. Jag har ingen chans att hinna undan. Någon tar tag i mina armar och jag kastas emot marken. Jag har ingenting att ta emot mig med. Jag smäller emot asfalten. Det ringer i öronen och det känns som om kroppen håller på att domna bort. 
Personen som fällde mig drar i min i bilen. Det tar mig några sekunder att få tillbaka rörelseförmågan men när jag väl har den börjar jag sparka och slå omkring mig. Plötsligt håller någon ett fuktigt tygstycke emot min mun. Jag känner den fräna doften och håller andan. Fortsätter att kämpa emot. Men tillsist måste jag andas. Jag försöker att ta ett litet andetag men kroppen bli ändå helt slapp och jag känner hur min blick blir dimmig.
Vi åker en stund och jag försöker få en uppfattning om vad som händer. Det är två män i bilen. Den ena kör och den andra sitter i baksätet med mig. Det var han som drog in mig i bilen. Jag halvt som halvt ligger över honom och jag försöker att dra mig undan. Jag vill bara komma så långt ifrån dem som möjligt.
Bilen gör en kraftig sväng och börjar studsa och gunga. Nu vet jag att vi har kommit in på den lilla vägen igenom skogen. Snart är vi framme vid huset. Det finns bara en chans kvar nu. Bilen saktar inte en aning. Jag samlar alla mina krafter och kastar mig emot dörren. Den är låst. Jag förstår att hoppet är ute men börjar ändå att skrika och föröka rycka mig loss när mannen tar tag i mig. Överlevnadsinstinkten finns fortfarande.
Bilen stannar hel och mannen kastar ut mig på gårdsplanen. Mina händer skrapar emot gruset och jag känner hur huden rivs upp. Men jag hinner knappt se efter innan männen tar tag i mig och drar mig emot huset. Jag sparkar och sliter, gör allt för att ta mig loss. 
Vi kommer in i den stora hallen. Jag ser att all städutrustning är bortplockad nu. Mitt på golvet står Mr. Scott.
”Jaså, här har vi fröken rymling”, säger han och ser både elak och irriterad ut på samma gång.
Jag lyssnar inte utan fortsätter att sprattla. Någonting viner plötsligt igenom luften och träffar mig på kinden. Det är en hård smäll. Ben emot ben. Den från mig att bli stilla.
”Sådär ja”, säger Mr. Scott och ler elakt. ”Nu ska du få se vad vi gör med sådana som du.”
Männen drar in mig i ett rum. Där inne stå Miss Lockword. Jag förstår att det inte är långt kvar nu. Jag måste få svar.
”Snälla”, säger jag. Min röst är hes efter allt skrikande. ”Jag måste få veta, varför gör ni såhär?”
Mr. Scott skrattar rått. ”Tror du verkligen att det där fungerar på något annat än film? Visserligen skulle jag ju kunna berätta för dig. Du kommer ju ändå inte hinna skvallra för någon.”
Då ser jag Miss Lockword ta fram en spruta. Överlevnadsinstinkten blandas med en ny panikchock. Jag samlar all energi jag har kvar och gör ett utfall. Jag sparkar till sprutan så att den faller ned på golvet. Männen tar ett hårdare grep om mig. Jag kämpar för allt jag är värd.
”Nu får det vara slut med det här”, skriker Mr. Scott.
Jag känner hur mina krafter sakta rinner ur mig. Svarta prickar börjar tona upp sig och dansar framför mina ögon.
Plötsligt hörs en kraftig smäll. På två sekunder vimlar det av polismän i rummet. Någon tar tag i de två männen och sliter bort dem från mig. Nu finns det inte längre något som håller mig uppe. Jag faller ned på golvet med en duns. De svarta prickar blir större och täcker hela mitt synfält precis som röken gjorde i min dröm. Sedan försvinner alla ljud och det blir stilla.

Sinnessjukhuset - Del 7

Ni hittar de andra delarna Här.

_______________________________________________________

Den svarta röken svävar runt mig. Omsluter mig. Den sätter sina vassa klor i mig, de borrar sig ner i mitt skinn ända in till benen. Jag försöker skrika men det kommer bara ett svagt väsande.
Röken täcker mina ögon. Gör allting svart. Den drar mig åt alla håll tills jag går av på mitten. Allt mitt innerhåll flyter ut. Tankar, minnen, drömmar.
Jag dalar ned i det svarta mörkret. Som det sista lövet som faller från trädet. Det finns inget som tar emot mig. Jag faller och faller. För evigt.
Jag öppnar ögonen. Ser ett tak av grenar och gröna löv. Fåglarna kvittrar och sjunger. En till dröm. Jag blundar igen. Solens mjuka strålar letar sig försiktigt in igenom löven och gör insidan av min ögonlock röd. Jag kisar emot den men ser inget. Jag rullar över på mage. Borrar ned händerna i ett tunt lager av torra löv och under det fuktig jord.
Plötsligt minns jag. Friskintyget, samtalet, rymningen. Jag önskar på en gång att jag inte minns. Det är för mycket. Jag vet inte var jag ska göra.
Försiktigt sätter jag mig upp. Kryper fram en bit under granen. Har någon följt efter mig. Tittar någon på mig just nu. Jag tar en sten som ligger bredvid mig. Kastar den i en buske en bit bort. Det ända som händer är att en fågel flaxar upp ur busken och flyger iväg med snabba vingtag.
Jag andas ut. Jag är ensam. Jag kryper ut från granen och ser mig omkring. Jag har inte ätit ett ordentligt mål på över ett dygn. Maggen kurrar och jag är så hungrig så att jag nästan mår illa. Jag stoppar i mig några harsyror medan jag börjar gå på jakt efter mat. Efter ett tag hittar jag ett hav av blåbärsbuskar med så blå bär som färjar mina läppar och hände lila när jag äter dem.
Jag proppar i mig till jag bli mätt för stunden. Sedan dricker och tvättar jag av mig i en ren liten källa. Vattnet är kallt och får mig att tänka klart. Vad ska jag göra nu? Jag måste självklart prata med någon. Någon som kommer att lyssna och tro på mig. Polisen.
Jag börjar att gå i vad jag tror är motsatt håll från sinnessjukhuset. Jag har ingen aning om hur långt det är men jag vet att jag måste gå. Förr eller senare så kommer de att hitta mig och då känns det säkrare att ha en poliskår på sin sida.
När jag har gått ett tag kommer jag fram till vägen. Nu finns det bara två alternativ på vad som kommer att hända. Antingen så kommer ingen att hitta mig eller så kommer någon att hitta mig. Då är det bara att hoppas att det är någon normal människa och inte någon av de konstiga männen.
Jag går i skogskanten på anda sidan av diket som skiljer skogen och vägen åt. Men det kommer ingen bil. Vägen verkar inte vara särskilt trafikerad.
Framåt eftermiddag är jag äntligen framme i staden. Mina fötter värker och jag har börjat att bli hungrig igen. Men jag är glad över att få gå på vanliga gator igen. Tillbaka i civilisationen. 
Jag går in igenom dörrarna på polisstationen. Bakom disken står en medelålderskvinna men det blonda håret uppsatt i en stram hästsvans.
”Ursäkta”, säger jag och gå fram till disken. ”Jag skulle behöva prata med någon. Det är brådskande.”
”Jaha”, säger kvinnan och tittar förvånat på mina slitna kläder. ”Inom vilket område?”
”Område?”
”Ja, skulle du vilja anmäl någon. Ett försvinnande, inbrott eller något liknade. Tipsa om något.”
Jag tänker efter en stund. ”Man skulle väl kunna säga att jag skulle vilja anmäl slavarbetet och en massa andra sådana saker.”
”Okej”, säger kvinnan och ser ännu mer förvånad ut. ”Då får jag be dig fylla i det här pappret.” Hon tar fram ett papper och ger mig en penna.
Jag fyller snabbt i namn och adress även om jag vet att det är onödigt. De kommer ändå inte att kunna hitta mig där om de letar. Sedan fyller jag i det jag vill anmälda. Sedan lämnar jag tillbaka det till kvinnan. Hon läser snabbt igenom det.
”Olle”, ropar hon sedan. ”Det är en tjej som vill prata med dig här.”
En man med mörkbrunt hår och skäggstubb kommer ut igenom en dörr bakom disken. Han har en polisuniform på sig.
”Jaså. Orlando heter jag”, säger han till mig och vi tar i hand.
”Tror du att vi skulle kunna prata i enrum?” undrar jag.
”Självklart! Den här vägen.”
Han försöker att inte kolla lika konstigt på mina kläder som kvinnan gjorde, men jag kan se att han sneglar på mig medan vi går igenom korridoren på väg till rummet.
”Så”, säger han när vi satt oss i var sin fåtölj. ”Vad har du på hjärtat?”
”Jo, det är så här”, säger jag. ”Det finns ett sinnessjukhus en bit utanför stan. De tar dit folk som inte är sjuka och säger att de är sjuka. Sen tvingar de dem att jobba. Dom hjärntvättar folk, ni måste göra något!”
Orlando ser överraskat på mig. ”Tror du att du skulle kunna ta det en gång till från början? Långsamt den här gången.”
Så berättar jag. Jag berättar som det slitna huset, vägen dit, hur konstiga alla folk är där och om samtalet jag hörde. När jag är klar sen Orlando ännu mer tveksam ut.
”Och hur vet du allt detta?”
”För att jag har varit där! Jag rymde i går kväll.”
”Okej”, säger han långsamt. ”Jag måste bara gå och ringa några samtal. Men det finns lite fika i rummet intill och en dusch med extrakläder på toaletten längst in. Du ser ut att behöva ta en dusch.”
Han går iväg och jag tar mig lite att äta. Okej, jag formligen proppar i mig allt som står på den lilla fikavagnen. Jag njuter av varje god smak. Efter ett tag börjar jag undra var Orlando tog vägen. Jag går ut i korridoren åt det hållet som han försvann åt.
Jag hör han röst inifrån en dörr. Jag stannar utanför.
”Ja, jag tror att jag har flickan ni söker. Hon är smutsig, har slitna kläder och ser ganska tunn ut. Ja visst, jag håller henne kvar här så kan ni komma och hämta henne.”
Jag står som förstelnad. Han tror inte på mig! Han tor bara att jag är en sjuk tjej. Jag måste här ifrån. Jag är inte trygg heller. Finns det någon plats som jag kan andas ut på?
Jag går snabbt till toaletten. Låser i mig där. Högst upp, nästan vid taket finns ett litet fönster. Stort nog att klättra ut igenom.
Jag river i högen med lånekläder. Hittar en stor svart luvtröja. Med den så borde de nog inte känna igen mig direkt.
Jag öppnar fönstret och ställer mig på toalettstolen för att nå upp. När jag tittar ned så ser jag att det enda som kommer att dämpa mitt fall är en risig buske med taggar. Men jag tvingar mig själv att bita ihop. Hellre lite nya rivsår än att stanna kvar här i väntan på att åka tillbaka till sinnessjukhuset.
Jag hoppar ut igenom fönstret och börjar sedan gå så snabbt jag kan, utan att det ska se misstänkt ut, bort från polisstationen. Jag gå in emot centrum utan att egentligen veta vart jag ska ta vägen. Det har börjat mörkna och jag har varken pengar eller mobil. Det skulle bara kännas konstigt att gå hem till någon kompis så här och hem kan jag absolut inte gå. Det är ju det första stället de kommer att leta efter mig på nu när jag har gett ut min adress.
Men när det börjar mörkna allt mer önskar jag verkligen att jag kan gå hem. Det är inte speciellt trevligt att gå runt på tomma små gator på kvällen. Jag kommer fram till en vägkorsning med stoppljus. Det står en bil och väntar på grönt. Jag får syn på föraren samtidigt som han får syn på mig. Mannen med den tomma blicken stirrar på mig igenom bilrutan och jag känner paniken explodera som en bomb inom mig. De här här! De måste ha åkt gata upp och gata ned för att hitta mig och jag har gått dem till mötes.

Sinnessjukhuset - Del 6

Kom på att jag glömde lägga ut en del förra veckan, när jag lämnade er med en cliffhanger och allt. Men för att kompensera ut det hela så får ni en extra lång bit den här veckan. Det är ju ändå halloweenhelg och allt. ;)

Ni hittar de andra delarna Här.

_______________________________________________________

Hon gå ut igenom dörren. Jag väntar på ljudet av nycklarna men det kommer inte. Jag ställer soppskålen på brickan och går till dörren. Jag fortsätter att lyssna. Det ända som hörs är snabba klackar som försvinner bort igenom korridoren. Mitt hjärta slår så snabbt så att jag nästan tror att det ska hoppa ur bröstet. Jag sträcker fram handen emot dörrhandtaget. Kommer dörren att vara upplåst?

Jag trycker ned handtaget. Dörren glider lätt och ljudlöst upp. Den är inte låst! Jag är fri! Eller inte riktigt fri, men jag kan i varje fall gå iväg vart jag vill.
Jag bedömer snabbt situationen. Vart Miss Lockword än skulle så verkade hon ha bråttom. Hon lär inte märka om jag följer efter henne, och dessutom så är det min ända chans att få svar på alla min frågor.
Jag smyger försiktigt efter henne. Under min vecka har jag lärt mig att hitta ganska bra. Det finns inga gömställen men oftast så är det ingen i korridorerna som man behöver gömma sig för. Jag hoppas att Miss Lockword inte ska kolla bakåt för då kommer hon se mig direkt. Men som tur är skyndar hon framåt utan att se sig om, och hon går till ett ställe som jag känner till Mr. Scotts kontor.
Jag står på våningen över och hör henne knacka på hans ljusa trädörr.
”Vem där?”, hörs Mr. Scott röst, precis som första gången jag kom hit.
”Det är Miss Lockword”, säger Miss Lockword. ”Det är viktigt.”
Jag hör dörren öppnas.
”Jaså?” säger Mr. Scotts röst. ”Kom in då.”
Jag smyger ned för trappan. Efter alla dagar vi har jobbat med att tvätta, dammsuga och polerat den så vet jag hur jag ska gå för att trappan inte ska knarra eller låta på något annat sätt. Jag sätter mig vid kanten av trappan, redo att fly om det skulle bli nödvändigt. Det är så tyst att jag kan hör deras röster igenom dörren.
”Jag har nyss inne hos henne”, säger Miss Lockword.
”Ja?”, säger Mr. Scott.
”Hon ställde en massa frågor. Uppförde sig inte som hon borde”, säger Miss Lockword. ”Jag var helt säker på att det gick och rätt håll. Hon var ju till och med helt borta ett tag, men nu vet jag inte.”
”När var det här?”, undra Mr. Scott.
”Alldeles nyss.”
”Chefen sa att hon kunde vara svår. Jag tyckte inte så i början ... men det är väl bäst att vara på den säkra sidan. Jag ringer och kollar med honom vad vi ska göra. Snälla, ta lite te så länge.”
Jag hör dem röra sig där inne. Någon lyfter en telefonlur. Chefen? Finns det ännu en person? Detta har inte alls hjälpt mig att få svar. Tvärt om så har jag bara fått mera frågor.
”Hallå? Ja, hej. Det är Mr. Scott”, säger Mr. Scotts röst. ”Det gäller henne. Ja, vi trodde att det skulle vara lätt men hon har inte alls gått att hjärntvätta som de andra.”
Hjärntvätta! Plötsligt förstår jag. Man är inte sjuk när man kommer till det här stället. Man blir sjuk av det här stället. De inbillar en att man är sjuk och tillslut börjar man tro på det själv. Det hände för de andra. Det hände nästa för mig. Men varför? Jag fortsätter att lyssna.
”Men är du säker på att vi måste? Hennes föräldrar?” Någon säger nått i andra änden. ”Så de går fortfarande inte med på att samarbeta. Ja du har rätt, då får de skylla sig själva. Vill de inte vara med på våra planer skulle de inte gått med från början. Nu får det sina konsekvenser. Vi ska göra vad som krävs med flickan sedan lovar jag att alla här ska fixa upp kåken åt er.”
Jag behöver inte lyssna mer. Jag har redan förstått vad jag behöver förstå. Mamma och pappa har jobbat mycket på senaste tiden men jag har inte fått veta med vad. Just den här helgen skulle de vara borta. Tydligen så har företaget de jobbar för inte gjort helt rena saker och mamma och pappa måste ha velat dra sig ur. Men de fick inte. De blev tvingade att tala in det där meddelandet till mig. De tog mig som hot. Jag måste härifrån innan de gör något ännu värre än det de redan har gjort.
Mr. Scott håller på att avsluta samtalet. Snabb reset jag mig och springer tyst emot det stora dörren. Ber en bön att den ska vara upplåst. Det är den. Jag knuffar upp den en lite bit och sedan slinker jag igenom. Jag försöker stänga den så tyst jag kan men den ger ändå ifrån sig en liten smäll som ekar igenom hela hallen. Nu är det bråttom. Någon måste ha hört smällen eller upptäckt att jag inte är i mitt rum. Stängde jag dörren när jag smet? Jag minns inte.
Jag springer ned till grinden men stannar tvärt. Den är låst. Så klart. Och jag har ingen aning om  hur man öppnar den. Hjälplöst står jag där och försöker komma på något jag kan göra. Jag kan inte klättra över grinden. Den är alldeles för hög och om jag ens skulle klara att komma upp så skulle taggtråden hindra mig att göra resten.
Plötsligt minns jag vad flickan sa till mig. Det finns en väg, ett hål igenom staketet, det finns en väg ut. Hålet! Jag börjar att söka längs staketet. För varje meter försvinner hoppet mer och mer. Jag hittar inget hål. Flickan kanske bara svamlade. Men då ser jag det. Jag har nästan gått ett helt varv runt huset. Hålet är litet, längs nere vi marken. Men det går att ta sig igenom. Jag kravlar och kryper. De vassa ståltrådarna skär i min hud och i mina kläder. När jag är igenom reser jag mig och börjar springa. Jag springer allt vad jag kan. Det döda gräset piskar mig emot benen men det bryr jag mig inte om. Jag vill vara bort från huset. Bort från hjärntvätten.
Jag hör röster bakom mig, ökar farten lite till. Kommer jag till skogen klarar jag mig för stunden. Men den är så långt borta. Jag kan bara skymta trädtopparna i horisonten. Jag tänker på flickan. Flickan som kanske fick offra sitt liv för den här hemligheten. Varför sa hon det just till mig? Var det för att hon visste att hon aldrig skulle ha klarat det. Hon kunde inte springa tillräckligt snabbt, hon hade inte orkat. Jag känner att mina ben börjar värka, mina lungor svider. Men jag vågar inte stanna. Jag måste fortsätta.
Skogen kommer närmare. Börjar torna upp sig framför mig. De stora döda träden sträcker sina kala grenar upp emot himlen som otäcka armar. Men skogen ger mig skydd. Den är stor. De kommer inte att hitta mig där.
Jag fortsätter att springa ända tills skogen är tät omkring mig. Ju längre in jag kommer desto grönare blir den. Det är som om sinnessjukhuset har en ond aura runt sig som får allt att dö. Jag saktar ned lite på takten men vågar inte stanna helt. Vad ska hända nu? Vad ska jag göra? Jag har ju egentligen aldrig haft en plan om vad jag ska göra. Det ända jag visste var att jag ville ifrån huset.
Jag sätter mig under en stor gran. Det är mörkt och ensligt runt mig. Jag hör konstiga ljud från skogen. En ugglas hoande. Jag vill bara somna ifrån den här mardrömmen. Och det gör jag. Men vaknar upp i en annan.

Sinnessjukhuset - Del 5

Ni hittar de andra delarna Här.

_______________________________________________________

Det går snabbare att somna den här kvällen. Nästa morgon kommer det en likadan man som igår och hämtar mig. Vi får utföra samma arbetsuppgifter som igår. Vi jobbar under tystnad i vår speciella rytm. När ett rum blir klart finns det alltid ett till. Jag undrar vad vi ska göra när alla rum är rena. Ska vi börja om då? Ska rummen inte använda till någonting?
Varje dag när jag kommer tillbaka till mitt rum så kommer Miss Lockword med mat. Jag äter i samma ordning som vanligt, under tystnad.
Dagarna går. Jag få två gråtanfall till. Varje gång så ignorerar Miss Lockword det. Jag blir mer och mer lik de andra människorna här. Jag är smutsig och kan nästa känna hur mycket jag har magrat. Det finns inga speglar här och jag har börjat undra om mina ögon är lika tomma som alla andras.
Vi arbetar och arbetar. För varje rum vi blir klara med så finns det ett nytt att ta itu med. Efter en vecka så har vi jobbat oss ned till den stora hallen. Där finns det mycket som ska göras så vi bli kvar där några dagar.
Det är kallare där än på alla andra ställen i huset. När jag kommer tillbaka till mitt rum fryser jag så att jag skakar. Jag ser min om i rummet för att hitta något som jag kan värma mig med. I hörnet bakom dörren ligger min kofta som jag slängde där efter mitt första arbetspass. Det känns som en livstids sen.
Jag tar upp tröja från golvet och sätter på mig den. Den är dammig men den värmer lite i varje fall. Jag sticker händerna i fickorna för att värma den också. Då känner jag att det ligger något i den ena fickan. Jag känner med fingrarna runt föremålet. Det är ett ihopvikt papper. Jag tar upp det och tittar på det. Det är inte ett papper utan två som ligger hopvikta i varandra.
Den första är ett papper från Skolsköterskan. Jag läser var som står. Syn - Bra, Hörsel - Bra, Längd, Vik. Allt ser ut att höra till det normala. Jag läser på det andra pappret. Psykologisk ställning står det högs upp. Psykolog, ordet väcker minnen till liv långt in i mitt huvud. Psykolog. Jag läser vad som står. Den psykologiska ställningen har förbättrats under året. Vi har haft mer öppna prat och jag anser att det inte längre kan behövas. Hon mår bra i både sinne och kopp och det psykologiska arbetet är här med avslutat.
Plötsligt förstår jag vad det är jag håller i min hand. Det är mitt friskintyg. Min psykolog har sagt att jag är helt frisk. Jag är inte psykiskt sjuk.
Allt tankar rasar ihop som ett korthus. Men om jag inte är sjuk, varför är jag då här? Varför sa mamma och pappa att jag var sjuk? Något är fel. Jag måste ta reda på vad.
Jag sätter mig på sängen. Miss Lockword kommer in i rummet.
”Hejsan”, säger hon och ler.
”Hej”, svarar jag. Hon tittar förvånat på mig men fortsätter att le. Hon är inte van att få något annat svar än tystnad.
”Varför måste vi jobba hela dagarna?” frågar jag. ”Borde inte vi få någon slags hjälp i stället? Vi är ju sjuka.”
Miss Lockwords leende stelnar i en konstig grimas. ”Em, jo, ja ... men tycker inte du att vi är snälla som få låta er göra något på dagarna?” säger hon osäker.
”Men jobba. Vi får ju egentligen ingen lön eller så, och jag är ju så ung. Är inte det barnarbete?” Fullträff.
”Ska du inte äta?” säger Miss Lockword. ”Du måste vara hungrig.” Hon ställer sig vid sin vanliga ståplats vid dörren och tittar på mig.
Idag börjar jag med soppan. Bäst att ta det goda medan man kan, när man är ute så sådant här djupt vatten.
”Och det här rummen”, fortsätter jag. ”De är ju rätt skabbiga ändå. I alla filmer och sådant jag har sätt om sinnessjukhus så är dom ju rätt fina. Det ska vara bättre för de som bor där.”
”Öh ...”, Miss Lockword bara stirrar på mig. Hon var definitivt inte beredd på ett sådant här samtal med någon av de sjuka.
”Finns det inte lagar för hur det ska se ut? Det finns det i varje fall då djurfarmar och sådant, och det här är rätt likt. Eller hur?”
”Öh, jag måste gå”, säger Miss Lockword snabbt. ”Men ät upp du så kommer jag och hämtar brickan i morgon.
Hon gå ut igenom dörren. Jag väntar på ljudet av nycklarna men det kommer inte. Jag ställer soppskålen på brickan och går till dörren. Jag fortsätter att lyssna. Det ända som hörs är snabba klackar som försvinner bort igenom korridoren. Mitt hjärta slår så snabbt så att jag nästan tror att det ska hoppa ur bröstet. Jag sträcker fram handen emot dörrhandtaget. Kommer dörren att vara upplåst?

Sinnessjukhuset - Del 5

Del 1-4 finns Häär.

_______________________________________________________

Vi jobbar hela dan och flickan kommer inte tillbaka. Jag faller in i en lugn rytm. Gnuggar, ta nytt medel, gnugga, flytta till ett nytt ställe och gnugga igen. Tillslut är hela golvet klart. Det glänser och man skulle kunna spegla sig i det.
Jag vet inte hur länge vi har jobbat men tydligen inte tillräckligt länge för männen, som nu har kommit tillbaka, delar upp oss och tar oss till små tomma rum. Där får vi upprepa exakt samma saker som i balsalen.
När vi äntligen har jobbat klart för dagen så är jag trött och oerhört hungrig. Alla de andra försvinner i små grupper ledda av var sina vitklädda män. Kvar står jag, ensam med en man. Varför måste jag vara ensam? Är jag mer speciell än de andra? Eller ska den här mannen ta med mig till samma ställe som flickan fick komma till? Jag ryser. Mannen börjar gå och jag följer efter. Varför gör jag det? Varför springer jag inte. Men att följa efter känna som det ända rätta att gör.
Till min lättnad så svänger mannen in i min korridor och gå till dörren som leder in i mitt rum. Jag går in och väntar mig att det ska stå en bricka på mitt nattduksbord precis som igår. Men det är tomt. Bordet visar bra en kal yta av gammalt trä.
Dörren smäller igen bakom mig. Jag svänger om och kastar mig emot den. Men den är låst.
”Hallå!”, ropar jag och bankar på dörren. ”Vänta!” Jag ser mannen gå iväg igenom fönstret. Jag tar tag i gallret och skakar det så att det rasslar. ”Kom tillbaka! Det finns ingen mat. Det finns ingen man! Jag kommer att svälta ihjäl.” Men mannen försvinner bara oberört ur mitt synfält.
Paniken kommer virvlande inom mig. Varför åt jag upp all maten igår? Varför sparade jag den inte? Jag vet ju inte när jag kommer få mat igen. De andra människorna så väldigt smala och tunna ut. Hade jag inte sett revbenen på en av dem?
Plötsligt försvinner all min kraft. Händerna som skakat gallret blir slappa. Jag sjunker ihop i ett hön och gråter. Jag lägger allt min sista kraft på det. Sanningen är så självklar nu.
Jag kommer att dö här!

Jag gråter en lång stund. Tillslut så sitter jag bra och skakar. Då hör jag en nycker i låset och dörren öppnas. In kommer Miss Lockword med en matbricka i händerna. Hon ser på mig medan hon ställer ned brickan på mitt nattduksbord.
”Jaså där sitter du”, säger hon till mig. ”Jag är ledsen att det tog lite tid med maten med det är så många som ska få.” Hon ser på mig och värkar ignorera mina röda ögon. ”Ska du inte äta medan soppan är varm?”
Jag reser mig sakta upp, går till sängen och sätter mig försiktigt. Idag så sköljer jag ned den äckliga drycken tillsammans med smörgåsarna. Jag knaprar snabbt i mig morotssaken som jag gissar är en pepparrot och äter sedan upp soppan. Den är varm och smakar ännu bättre än igår. Hela tiden sneglar jag på Miss Lockword som står borta vid dörren. Bäst att vara på sin vakt.
När jag slickat upp varenda lite droppe av soppan ställer jag den tomma skålen på brickan. Miss Lockword kommer fram och hämtar den.
”Sov nu”, säger hon. ”Det kommer bli en lika lång dag i morgon.” Sedan går hon och lämnar mig ensam kvar i rummet.

Sinnessjukhuset Del 4

Har du missa del 1, 2 och 3 finns de att läsa Häär.

_______________________________________________________

Nästa morgon väcks jag av att mannen återigen kommer in i mitt rum. Idag följer jag med utan av säga något. Jag förstår att vi ska tillbaka till balsalen, undrar vad vi ska göra idag.
När vi kommer fram står dörren lite på glänt, men jag är helt säker på att jag stängde den igår. Jag går in och stannar efter bara några steg. Rummet ser ut precis som när vi lämnade det, men på golvet sitter en massa personer utspridda här och där och gnuggar golvet med en trasa.
Deras kläder är slitna och de ser otäckt grå ut. Under hela tiden jag har varit här så har jag nästan inte ägnat en tanke på att det fanns andra här. Andra som var psykisktsjuka. Andra som jag.
Det kommer fram en annan man till mig. Han ser nästan lika dan ut som den förra. Han ger mig en trasa och en burk med en vätska i. Jag ser på den. Det är poleringsmedel. Vi ska polera hela golvet.
Jag stirrar på honom och undrar om han menar allvar. Han stirrar tillbaka på mig med in tomma blick. Då går jag ut och sätter mig på en tom fläck på golvet som inte ser ut att vara polerad än. Jag tänker på hur lång tid det tog för mig att skura hela golvet. Men då var jag ensam, nu är vi fler.
Under tiden jag polerar ser jag mig försiktigt omkring. Personernas åldrar varierar. Jag ser ingen som är lika ung som mig men inte häller någon som är speciellt gammal. Det konstigaste är att de flestas ögon ser precis ut som de konstiga männens gör. Varför då? Får man det om man är här för länge? Kan man vara här för länge?
Plötsligt vänder sig en flicka om och tittar emot mig. Hon är smutsig och har kortklippt rufsigt hår, men hennes ögon ser inte riktigt lika konstiga ut som de andras.
”Det finns en väg”, säger hon. Jag stirrar på henne. Vad menar hon? ”Ett hål ut igenom staketet.”
”Va?” säger jag. Jag förstår fortfarande inte.
”Der finns en väg ut”, säger hon igen.
”Var?” undrar jag men blir avbruten.
”Vad menas med det här?” Jag tittar upp och ser Scott stå ovanför oss. ”Man ska jobba och absolut inte prata.”
”Men Scott ...” börjar jag.
”Mr! Det ska vara Mr. Scott”, skriker den nu kallade så Mr. Scott. ”Får jag höra?”
”Mr. Scott”, säger jag. Sedan tvekar jag. Han stirrar på mig. ”Vi pratade faktiskt inte. Eller jo, men det var hon ... det var hon som pratade med mig.” Jag vågar inte se på flickan men jag känner hennes blick. Jag känner mig elak. Men jag sa ju bara sanningen.
”På så vis”, säger Mr. Scott och vinkar åt sig två nya män som står vid dörren. ”Ta med er henne”, säger han till dem. ”Hon har nog inte riktigt förstått vad iakttag fullfölj betyder.”
Männen tar tag i flickan och drar upp henne från golvet. Hon sprattlar och börjar att skrika när de dra henne ut ur rummet.
”Nej!”, skriker hon och det skär i öronen. ”Nej!”
Dörren smäller igen bakom den och skriken försvinner bort.
”Fortsätt jobba”, säger mannen som står kvar vid dörren och jag gör som han säger. Jag vågar inte säga emot. Vill inte att det ska hända samma sak med mig som med den där flickan. Vad som nu hände henne.

Sinnessjukhuset Del 3

Här kommer tredje delen av "Sinnessjukhuset". Om ni missat del 1 och 2 finns de Här och Här.

____________________________________________________

Del 3.

En nyckel rasslar i låset och jag slår upp ögonen. En man kommer in, han har dimmig blick och vit rock. Det skulle kunna vara en av de som tog hit mig.
Jag ställer mig upp och mannen tar tag i min arm.
”Kom”, säger han. Hans röst låter död, tonlös och nästan mekanisk.
”Vart ska vi?” undrar jag när jag ställer mig upp och han börjar dra ut mig ur rummet.
”Jobba”, svara han. Jag förstår inte vad han menar men följer med ändå.
Det är fortfarande mörkt i korridorerna men jag skulle gissa att det är dag.
Vi går och går och går. Det verkar finnas tusen olika korridorer och rum. Efter bara några minuter har jag tappat bort mig fullständig men mannen värkar veta vad han ska.
Plötsligt stannar han. Vi står framför en fin dörr. Fast den är dammig och medtagen med åren så syns det att den en gång kan har varit dörren till huset finaste rum. Mannen tar fram sin nyckelknippa. Dörren glider sakta upp på knarrande gångjärn. Vi kliver inte och står plötsligt i en stor balsal. Över golvet ligger ett tunt lager dam, men man kan ändå se de rutiga golvplattorna som döljer sig under. Längs hela den bortre väggen finns stora fönster som sträcker sig nästan golv till tak. I ljuset från fönstren flyger en massa dammkorn som röts upp från golvet när vi kom in. Längs varje fönster hänger långa, vågiga gardiner som ser ut att vara gjorda av tjockt, mjuk sammets tyg.
Det är högt i tak. Mitt i rummet hänger en stor kristallkoran. De små diamanterna glittrar i solen. Jag undrar om de är riktiga men tvivlar på det. På det här ställer finns väl det ända av värde inne på Scotts kontor.
Manen som tog mig hit kommer plötsligt emot mig. I sina händer håller han en golvmopp och en hink. Jag förstår genast vad jag ska göra och blir trött av bara tanken. Han menar väl inte att jag ska tvätta hela det här golvet? Med den där utrustningen kommer det att ta timmar.
Men mannen ser inte ut att skämta. Han ger mig sakerna, ställer sig vid dörren och börjar att titta på mig. Jag tar moppen, doppar den i vattnet och börjar tveksamt att dra den fram och tillbaka över golvet. Man kan direkt se förbättringen. Nu kan man se att golvet har en beigerosa färg. Jag fortsätter, jobbar mig igenom hela rummet.
Det tar timmar och när jag äntligen är klar så är jag helt kladdig av svett. Men golvet är rent. Jag tar min kofta som jag lagt under ett av fönstren. Ljuset har övergått till ett orangegult sken. Det måste vara kväll nu.
Jag gå emot dörren där mannen fortfarande står. Han har inte rört sig en millimeter sedan jag börjat.
”Em, jag är klar nu”, säger jag.
Mannen säger inte ett ord. Han öppnar dörren och börjar att gå. Jag följer efter, rädd för att bli lämnad ensam.
När vi kommer tillbaka till mitt rum står det en bricka med mat på mitt nattduksbord. Jag slänger koftan i ett hörn och kastar mig över maten. Jag har inte ätit sedan jag kom hit och först nu känner jag hur hungrig jag är. Det är inte mycket mat. Ett par smörgåsar, en konstig dryck, soppa och något som liknar en grå morot. Jag börjar med smörgåsarna. De är torra och smakar konstig men jag bryr mig inte. Jag vill bara ha något att fylla min mage med. Sedan tar jag soppan. Den har kallnat men det gör inget, den smakar mycket bättre än brödet. Den morotsliknade saker är hår och knaprig. Den har en ganska stark smak och jag försöker skölja bort den men drycken. Det ångrar jag snabb. Drycken smakar värre än allt annat jag någonsin har smakat. Jag lyckas att svälja ned den och ställer sedan ifrån mig glaset.
Det börjar bli mörkt i rummet. Jag kurar ihop mig på den delen av sängen som ser renast ut. Jag försöker att tömma huvudet på tankar. De gör mig bara mer galen. Om jag nu verkligen är det. Jag känner tårarna komma och borrar in ansiktet i min kofta som jag använder som kudde. Efter tagens jobb och två tupplurar på golvet somnar jag helt utmattad, med koftan våt av tårar.

Novellsöndag 2

Hello! Här kommer andra delen av "Sinnessjukhuset". Om ni inte har läst första delen än kan ni göra det Här. Glöm inte att säga vad ni tycker om den i undersökningen till höger --> eller i kommentarsfältet.





_______________________________________________________
Sinnessjukhuset, del 2


Jag vaknar av att mina muskler värker av den konstiga ställningen jag somnat i. Först minns jag inte var jag är. Jag ställer mig mödosamt upp och ser mig omkring.
Jag är i ett litet rektangulärt rum. Väggarna är grå och fulla av smuts och mögelfläckar. I taket syns spår av en vattenskada. I hörnet längst in står en klen metallsäng med en tunn madrass och skrynkliga lakan. Bredvid sängen står ett tomt nattduksbord i trä och över det sitter ett fönster. Det är först när jag ser gallren på fönstret som jag minns gårdagen. Bilturen, männen med tomma blicka och vita rockar, korridoren, sinnessjukhuset.
Jag ryggar undan ifrån minnena. Trycker dem längst in i ett hörn av min hjärna.
Inte tänka på det, inte drabbas av panik. Om man drabbas av panik blir man helt konstig och kan få panikattacker. Om man hamnar i en svår knipa ska man hålla sig lugn och försöka tänka klart. Det har min psykolog lärt mig. Fast jag bruka kalla henne för min personliga rådgivare i stället. Psykolog låter som någon konstig doktor som ska bota en för att man är knäpp. Det passar ju stället jag är på nu.
Jag går fram till fönstret och kollar ut. Utanför finns ett högt staket med taggtråd. Bakom det finns bara en ändlös hed med lång uttorkat gräs som långsamt svajar i vinden. Himlen är grå och det ser ut som om hela världen är gjord i svartvitt. Det är bara min rosa tröja som i huvud taget har någon ljus färg.
Jag börjar precis undra om jag kommer att få sitta inlåst här hela dan när jag hör det rasslande ljudet av nycklar utanför dörren. Jag vänder mig om samtidigt som dörren öppnas.
En kvinna i likadan rock som de två männen hade och en stram bulle i håret sår i dörren. Till min lättnad är hennes blick helt normal.
”Hej”, säger jag och går emot henne. ”Du förstår, du hör väl det här ofta, men det har nog blivit något fel. Jag ska inte vara här. Jag är helt frisk. Jag kanske skulle kunna får prata med den personen som typ bestämmer här?”
”Självklart!” säger kvinnan och ler. ”Han har bett om att få prata med dig så jag kom hit för att hämta dig.”
Jag drar en suck av lättnad. De har nog fått reda på att det har blivit fel och ska köra hem mig igen.
Vi börjar gå igenom den mörka korridoren. Ljudet från kvinnans klackar studsar emot väggarna och det ekar i hela gången. Trots att det är dag så är det läskigt mörkt. De kala ljusrören i taken är släckta och jag undrar om de ens fungerar. Det ända ljuset kommer ifrån ett fönster längst bort i korridoren och dörren vi är på väg emot.
Vi går den för den knarrande trappan som ser ut att kunna rasa när som helst. Sedan går vi in under den och kommer till en dörr. Den ser inte ut att passa in där för trät är ljust och ser nytt ut. Handtaget är skinnade rent och på dörren sitter en skylt med texten: Mr. Scott, Huvudansvarig. Under skylten sitter en lapp fasttejpad där det stå: Endast behöriga, iakttag fullfölj. Vad då, ”iakttag fullfölj”?
Kvinnan knackar på dörren och en röst svara inifrån.
”Vem där?” 
”Miss Lockword” svara kvinnan. ”Jag har med mig flickan du sökte.”
”Ja, välkommen in.”
Kvinnan öppnar dörren. Innanför finns ett fräscht litet kontor med bokhyllor längs bortre väggen, ett skrivbord i mitten och längs väggarna finns bänkar med papper och en krukväxt. Det är så ljust emot resten av huset så att jag får ont i huvudet och måste blinka kraftigt för att inte få ont i ögonen.
”Kom”, säger manen och ler milt. ”Vi sätter oss här inne.” och gör en chest emot en dörr med ett litet fönster bredvid. 
Rummet är litet som en garderob och det ända som fyller det är ett bord med en stol på varje sida. Jag sätter mig på den ena.
Mannen, som jag gissar heter Mr. Scott, sätter sig på andra sidan. Han ser inte ut att vara särskilt gammal. Kanske trettio. Han har kort svart hår och vältrimmade polisonger.
”Då så”, säger han.
”Ja”, säger jag. ”Mr. Scott ...”
”Kalla mig Scott”, avbryter han. ”Det är mitt namn.”
”Okej”, säger jag men tänker att jag nog inte kommer att få någon användning av det ändå när jag åker härifrån. Sedan fortsätter jag på det jag tänkte säga ”Det måste ju så klart ha blivit ett missförstånd. Men det vet du väl redan. Så om jag bara skulle kunna låna telefonen och ringa mina föräldrar så är det okej sen.” Jag ler för att intyga att det inte är någon som helst fara över att jag har blivit inlåst på ett psyskhus trots att jag är helt frisk och tvingats spendera natten i ett mögligt rum utan att någon har förklarat vad som händer. 
Fast så klar gör det något. Men det spelar ingen roll. Jag vill bara härifrån så fort som möjligt.
”Nu förstår jag inte vad du menar”, säger mannen och ler förvånat.
”Det ...” börjar jag, men sedan ser jag att mannen inte menar det på det sättet.
”Du ska vara här gumma”, säger mannen och fortsätter att le fånigt. ”Jag tror nog att du kan ha missförstått lite. Em, jag vet inte hur jag ska säga det här men ...” han fortsätter att le. ”Du ska vara här. Du ska få flytta hit!”
Jag stirrar på honom. ”Men, men ... det måste vara ett misstag! Jag ...”, stammar jag.
”Jag vet att det kan vara svårt att förstå”, säger Mr. Scott.
Jag försöker samla mig. ”Jag kanske skulle kunna få prata med mina föräldrar.” De kanske skulle kunna förklara att jag inte ska vara här.
”Det har jag redan gjort”, säger Mr. Skott. Han ler fortfarande och det gör mig väldigt irriterad. ”De bad mig lämna ett meddelande till dig.” 
Han går ut på sitt kontor och hämtar någonting. Sedan kommer han tillbaka och lägger saken på borde. Det är en inspelingsapparat. Han klickar på playknappen och lutar sig tillbaka i stolen.
Bandet börjar snurra och ett knastrande ljud innan hörs innan pappa börjar att prata. ”Hej, gumman.” En kort tystnad. ”Vi har beslutat att det här är bäst för dig. Nu får du den hjälp du behöver. Vi är ledsna att du fick reda på det, det här sättet ...” Pappas röst bryts. ”Vi älskar dig!” viskar mamma. Sedan stoppar bandet.
Jag sitter tyst och stirrar på bandspelaren.
”Gumman, du är psykiskt sjuk.” Jag uppfattar knappt Mr. Scotts röst. Mamma och pappa. Det visste om det här. ”Miss Lockword visar dig till ditt rum.”
Jag reser mig och börjar gå som i en dimma. Vi kommer ut i den mörka hallen. När vi passerar den stora dörren undrar jag om jag någonsin kommer att få gå ut igenom den igen.
Vi kommer fram till rummet där jag tillbringat natten. Det är tydligen mitt rum nu. Mitt rum. Jag tänker på det jag har där hemma. Men färglada väggar, den fluffiga lilla mattan mitt på golvet, alla mina gosedjur som jag inte kunnat med att slänga. Allt det där är borta, jag kommer aldrig att få se det igen.
Miss Lockword ger mig ett leende och föser i mig i rummet. Dörren stängs med en smäll bakom mig. Jag lägger på sängen, struntar i om den är mögligt. Jag borde inte vara trött men ändå somnar jag nästa direkt.

Novellsöndag

Hello!
För ett tag sen hittade jag en gammal novell som jag skrev till nån svenskauppgift i åttan. När jag läste igenom den så insåg jag att den var rätt bra så nu tänker jag att publicera en del av den här i bloggen varje veckan.
Tänkte kalla detta för "novellsöndag" och som ni hör på namnet så kommer varje ny del komma ut på en söndag. Söndagseftermiddagar kan vara sånna där tidpunkter då man inte riktigt har något att göra så då kan jag ju alltid försöka bidra med något i varje fall. ;)

Här kommer "prologen" eller något sånt. Säg gärna om ni tycker att den vekar bra för det är ju ingen ide att jag håller på och lägger ut den om ingen ändå läser!
Enjoy!

________________________________________________________

Sinnessjukhuset

  Bilen susar fram få vägen. Utanför fönstret susar skogen förbi så snabb att det bara ser ut som en massa ihopdragna färger.

”Vart ska vi?” frågar jag föraren. Han rör inte en min, bara tittar rakt fram och kör. Ögonen är vidgade och han ser nästan ut som en zombie i ansiktet. ”Hallå?” säger jag igen. Inget svar.

   Jag ser mig omkring i bilen men finner inget som kan svara på mina frågor. Vem är det här den här mannen? Varför kom han och hämtade mig i skolan bara sådär? Varför tittade fröken så konstigt på mig när han pratade med henne? Och vart ska vi?

   Pulsen börjar slå. Tänk om den här personen håller på att kidnappa mig? Nej, fröken skulle aldrig släppa iväg en elev med en okänd man utan att kolla id och så. Eller?

   Paniken kommer krypande. Jag kan inte hoppa ur bilen nu. Inte i den här farten. Och att övermannan mannen som kör skulle vara för farligt. Föresten så ser han ju redan ut att vara helt väck så hur skulle man kunna slå honom medvetslös.

  Plötsligt svänger bilen så att däcken tjuter och vi börjar att köra på en väg in i den täta skogen. Snart glesnar den och vi kommer ut på ett öppet fällt. Mitt uppe på en kulle står ett stort hus som liknar en gammal skola. Färgen är blekt och avflagad och fönstren är stora och mörka. Runt omkring huset gå ett högt stängsel med taggtråd längst upp. Vad är det här för ställe?

   Grindarna öppnas automatiskt när bilen kommer nära dem. Vi kör in på den grusade uppfarten och stannar. Ut igenom de stora portarna kommer två män iförda vita rockar. Deras blickar ser exakt lika borta ut som mannen som sitter i framsätet.

   De två männen i vita rockar öppnar bildörren och knäpper loss mitt bälte. När jag tveksamt kliver ur bilen tar de tag i mig i var sin arm och börjar leda mig upp för trappan. Deras grepp är onödigt hårda.

   ”Em ursäkta”, säger jag till en av dem. ”Men skulle du kunna förklara för mig vad som händer?” Han svara inte utan fortsätter bara att gå.

   Dörrarna slår igen bakom oss. Vi går upp en våning och börjar sedan gå igenom en lång korridor. Hela stället är slitet och förfallet. Dörrar sitter med jämna mellanrum längs hela korridoren. Glasfönster med så galler-liknade stänger innanför finns i dörrarna. Konstigt det liknar faktiskt lite ett sjukhus ... 

   De vita rockarna, gallren. Då förstår jag detta är ett sjukhus, ett sinnessjukhus! Men vad gör jag här? Jag är ju fullt frisk i både sinnen och kropp.

   Jag stannar upp. ”Det måste ha blivit något fel eller så”, säger jag. ”Jag är inte eh, sjuk eller så. Alltså ...”

Men männen bara fortsätter gå och drar med sig mig.

   ”Hallå!”, säger jag och känner paniken komma. ”Det här är fel, jag ska inte vara här!” Jag börjar streta emot. Männens grepp hårdnar. ”Sluta, det är fel” Nu skriker jag. ”Ni har tagit fel person. Släpp mig.” Jag sliter och vrider mig för att komma loss. ”Släpp mig! Det är fel! ni måste tro mig!” Men männen rör inte en mig.

   Jag fortsätter att skrika och rycka. ”Snälla släpp!” Gråten kommer. Jag har panik. Jag måste loss. 

   Jag skriker helt rent och skärt så att det gör ont i halsen, men jag förstår att det inte tjänar något till. De är väl vana vid att folket här gör så här. Säger emot. Jag skulle aldrig kunna övertyga dem.

   Plötsligt stannar vi. En av männen tar upp en nyckel och låser upp dörren vi står framför. Sedan kastar de in mig. Jag vänder mig om men de hinner stänga dörren. Jag hör nycken vridas om. Panikslaget slår jag med händerna mot dörren som om jag tror att den skulle öppnas. Men självklart gör den inte det. Jag skriker, allt jag kan. Men ingen hör. Ingen kommer hjälp mig. Jag är fast här. Misstagen insatt på ett sinnessjukhus.

   Jag sjunker ned på golvet och börjar gråta hysteriskt. Tårarna rinner och jag hulkar mig, om och om igen. Paniker finns överallt. Alla tankar klistras ihop. Jag kan inte tänkta, kan bara gråta.

Tillslut somnar jag på golvet framför dörren.