För ett tag sen hittade jag en gammal novell som jag skrev till nån svenskauppgift i åttan. När jag läste igenom den så insåg jag att den var rätt bra så nu tänker jag att publicera en del av den här i bloggen varje veckan.
Tänkte kalla detta för "novellsöndag" och som ni hör på namnet så kommer varje ny del komma ut på en söndag. Söndagseftermiddagar kan vara sånna där tidpunkter då man inte riktigt har något att göra så då kan jag ju alltid försöka bidra med något i varje fall. ;)
Här kommer "prologen" eller något sånt. Säg gärna om ni tycker att den vekar bra för det är ju ingen ide att jag håller på och lägger ut den om ingen ändå läser!
Enjoy!
________________________________________________________
Sinnessjukhuset
Bilen susar fram få vägen. Utanför fönstret susar skogen förbi så snabb att det bara ser ut som en massa ihopdragna färger.
”Vart ska vi?” frågar jag föraren. Han rör inte en min, bara tittar rakt fram och kör. Ögonen är vidgade och han ser nästan ut som en zombie i ansiktet. ”Hallå?” säger jag igen. Inget svar.
Jag ser mig omkring i bilen men finner inget som kan svara på mina frågor. Vem är det här den här mannen? Varför kom han och hämtade mig i skolan bara sådär? Varför tittade fröken så konstigt på mig när han pratade med henne? Och vart ska vi?
Pulsen börjar slå. Tänk om den här personen håller på att kidnappa mig? Nej, fröken skulle aldrig släppa iväg en elev med en okänd man utan att kolla id och så. Eller?
Paniken kommer krypande. Jag kan inte hoppa ur bilen nu. Inte i den här farten. Och att övermannan mannen som kör skulle vara för farligt. Föresten så ser han ju redan ut att vara helt väck så hur skulle man kunna slå honom medvetslös.
Plötsligt svänger bilen så att däcken tjuter och vi börjar att köra på en väg in i den täta skogen. Snart glesnar den och vi kommer ut på ett öppet fällt. Mitt uppe på en kulle står ett stort hus som liknar en gammal skola. Färgen är blekt och avflagad och fönstren är stora och mörka. Runt omkring huset gå ett högt stängsel med taggtråd längst upp. Vad är det här för ställe?
Grindarna öppnas automatiskt när bilen kommer nära dem. Vi kör in på den grusade uppfarten och stannar. Ut igenom de stora portarna kommer två män iförda vita rockar. Deras blickar ser exakt lika borta ut som mannen som sitter i framsätet.
De två männen i vita rockar öppnar bildörren och knäpper loss mitt bälte. När jag tveksamt kliver ur bilen tar de tag i mig i var sin arm och börjar leda mig upp för trappan. Deras grepp är onödigt hårda.
”Em ursäkta”, säger jag till en av dem. ”Men skulle du kunna förklara för mig vad som händer?” Han svara inte utan fortsätter bara att gå.
Dörrarna slår igen bakom oss. Vi går upp en våning och börjar sedan gå igenom en lång korridor. Hela stället är slitet och förfallet. Dörrar sitter med jämna mellanrum längs hela korridoren. Glasfönster med så galler-liknade stänger innanför finns i dörrarna. Konstigt det liknar faktiskt lite ett sjukhus ...
De vita rockarna, gallren. Då förstår jag detta är ett sjukhus, ett sinnessjukhus! Men vad gör jag här? Jag är ju fullt frisk i både sinnen och kropp.
Jag stannar upp. ”Det måste ha blivit något fel eller så”, säger jag. ”Jag är inte eh, sjuk eller så. Alltså ...”
Men männen bara fortsätter gå och drar med sig mig.
”Hallå!”, säger jag och känner paniken komma. ”Det här är fel, jag ska inte vara här!” Jag börjar streta emot. Männens grepp hårdnar. ”Sluta, det är fel” Nu skriker jag. ”Ni har tagit fel person. Släpp mig.” Jag sliter och vrider mig för att komma loss. ”Släpp mig! Det är fel! ni måste tro mig!” Men männen rör inte en mig.
Jag fortsätter att skrika och rycka. ”Snälla släpp!” Gråten kommer. Jag har panik. Jag måste loss.
Jag skriker helt rent och skärt så att det gör ont i halsen, men jag förstår att det inte tjänar något till. De är väl vana vid att folket här gör så här. Säger emot. Jag skulle aldrig kunna övertyga dem.
Plötsligt stannar vi. En av männen tar upp en nyckel och låser upp dörren vi står framför. Sedan kastar de in mig. Jag vänder mig om men de hinner stänga dörren. Jag hör nycken vridas om. Panikslaget slår jag med händerna mot dörren som om jag tror att den skulle öppnas. Men självklart gör den inte det. Jag skriker, allt jag kan. Men ingen hör. Ingen kommer hjälp mig. Jag är fast här. Misstagen insatt på ett sinnessjukhus.
Jag sjunker ned på golvet och börjar gråta hysteriskt. Tårarna rinner och jag hulkar mig, om och om igen. Paniker finns överallt. Alla tankar klistras ihop. Jag kan inte tänkta, kan bara gråta.
Tillslut somnar jag på golvet framför dörren.
